I Kulturhusets stora hörsal hade det ställts in flera rader av extra stolar för att ge plats åt så många som möjligt av alla oss som ville höra samtalet med Don DeLillo, en av USA:s stora författare som beskriver den synbara samtiden så att underströmmarna också blir tydliga. Dialogpartnern Aris Fioretos inledde med småprat om DeLillos tid i en lägenhet på Upper East Side som egentligen var för dyr för hans budget, men efter det handlade så gott som hela kvällen om DeLillos senaste bok, Zero K/Noll K, i sådan detalj att jag vill varna dem som inte läst boken för spoilers.
DeLillo talar om två element i boken, rörande den för handlingen centrala (men i världen perifera) anläggningen The Convergence. Det första är att verksamheten där utgör en vetenskaplig (teknikstödd) version av ett av religionens löften, det om evigt liv. Det andra är att faciliteterna ligger under jord, av säkerhetsskäl. En del av boken är namngiven efter meteoren som slog ned i Tjeljabinsk, och DeLillo nämner det som "grim anticipation of objects from outer space". Intressant att han för in ytterligare en byggsten från science fiction här, eftersom världens undergång som boken och The Convergence förväntar sig den snarare tycks komma från händelser på vår egen planet, skapade av mänskligheten själv.
Boken började i första meningen: "Everybody wants to own the end of the world". Det var en anteckning DeLillo hittade i en av sina skrivböcker och vid detta tillfälle växte ut till resten av boken. Don DeLillo berättar att han skriver sina böcker mening för mening, stycke för stycke: han läser meningen han skrivit och den skickar honom till nästa mening - "curiously, inexplicably", som han säger det. Han visste inte hur boken skulle sluta förrän han kom dit: han hade avslutat allt men behövde mer. Då kom ett verkligt minne från flera år sedan till honom, och han fäste det på de två sista sidorna.
Aris Fioretos gör en liten långsökt koppling mellan bokens berättare Jeffrey Lockhart och Musils Mannen utan egenskaper, och DeLillo invänder "He is like the man without qualities except he doesn't want to have qualities". Relationen mellan Jeff och hans mor präglades av vanligheten, "the ordinaryness" av livet tillsammans (kanske som motpol till faderns internationella framgångar och förmögenhet). Något Jeff minns är hur modern brukade plocka de nydiskade besticken ur diskmaskinen och lägga dem underst i besticklådan, och använda de "äldre" besticken först. (Jag tycker att det är sympatiskt att DeLillo skrivit om det och nämner det igen, eftersom jag själv gör så!)
Don DeLillo berättar att han tyckte om att tänka på och skriva Artis, styvmoderns, monologer till Jeff. De båda har en respektfull och nära relation, och hon är djupt älskad av fadern Ross Lockhart, mannen som yttrade bokens första mening. När Artis förbereds för att lämna detta livet i The Convergence får Ross en impuls att följa henne. Han ändrar sig och gör det inte, men ändrar sig igen en tid senare. Han har då skapat så mycket rikedom att det enda som finns kvar för honom att göra är att följa Artis.
Bryggan mellan del ett och del två av boken är några sidor av medvetandeström från Artis i sin "pod", förvarad i väntan på framtiden, där hon tänker och talar i tredje person. När den var på plats var boken färdig. Ett inflikande från Fioretos får DeLillo att svara "Who is this guy Beckett I keep hearing about?!"
Som Aris Fioretos säger, är vi i Stenmark-landet nu, och de två drivande personerna i The Convergence är The Stenmark twins, två ljushyllta män som talar i stafett, visionärt och övertygande för finansiärer, men DeLillo kallar dem för standup-komiker, placerade där för att sätta en viss ton i boken. Och visst, när DeLillo läser deras mest intensiva sales pitch framstår humorn tydligare än vid första läsningen! Hur skapade han dem? De skapade sig själva! Var kom namnet ifrån? Först tänkte han kalla dem Stederud, men den stora läsarskaran i USA skulle känna igen för väl det som namnet på en före detta idrottsman. (Istället blir det vi nordbor som hajar till.)
"I've been told that death has been a part of my work since the beginning", säger Don DeLillo insiktsfullt, och förklarar det med sin skolgång hos nunnor och högre utbildning hos jesuiter. (Det sistnämnda lockar fram spridda skratt hos den obildade stockholmspubliken som tycks obekanta med Jesuitordens hängivenhet till utbildning, bildning och kunnande inom såväl naturvetenskap som själavård.) Han har alltså haft nära kontakt med idén om döden och livet efter detta. Är det anledningen? "If it is, I am happy to accept it."
Ingen på The Convergence presenterar sig, så i tankarna namnger Jeff dem själv. Det finns dock ingen koppling till konst i Artis namn, à la "vita brevis, ars lungo", utan namnet kom från en baseballspelare, säger DeLillo. Fioretos plockar upp de många dubbleringarna av begynnelsebokstäver, vokaler och även andra bokstavskombinationer hos personerna och frågar om det har sin grund i författarens eget namn. "Vad heter jag? Jag har glömt!" I skeppet som tog Don DeLillos far till USA står han istället som DiLillo - felskrivning eller medvetet namnbyte? Barnen fick i alla fall amerikanska namn, Donald och Edith istället för Domenico och Aida.
Kan skapandet av ett nytt språk, undrar Don DeLillo, "enable us to approach the supernatural, become superhuman?" På The Convergence utvecklas ett nytt språk som inte skall ha några dubbeltydigheter. Det finns så många saker vi inte förstår för att vi inte har ord för det. Är det möjligt att saker på vår planet ser annorlunda ut för att vi inte kan se det som skiljer? - Någon i boken säger detta mer elegant, men det var jag som skrev det så jag förtjänar credit för det!
Vad DeLillo själv vet om sina personer är nästan bara precis vad som syns i böckerna; inte vad de gjorde före eller efter boksidorna. Han tänker på dem som människor, men människor skapade av meningar. Gällande Jeffs flickvän Emmas adoptivson Stak visste han allt om honom från början: hur han talade, att han var 6´4" lång, hur han skulle sluta. DeLillo skriver i tre dimensioner: personerna är någonstans, han ser dem på ett ställe. Rummet Jeff bor i på The Convergence, litet till proportionerna, hade också ett visst eget medvetande, och de långa korridorerna med dörrar som leder till tomma rum eller är falska är också viktiga för stämningen.
Mot slutet av samtalet säger Don DeLillo: "We all have memories we may not be sure have really happened, but this one did", och läser de fantastiska sista sidorna i boken, de som alltså är ett sant minne. De är vackra, gripande, sorgliga och trösterika på samma gång, och i mina ögon signifikanta för DeLillos människor i relation till andra och till villkoren för att leva på jorden.
Böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Falling Man
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K
DeLillo talar om två element i boken, rörande den för handlingen centrala (men i världen perifera) anläggningen The Convergence. Det första är att verksamheten där utgör en vetenskaplig (teknikstödd) version av ett av religionens löften, det om evigt liv. Det andra är att faciliteterna ligger under jord, av säkerhetsskäl. En del av boken är namngiven efter meteoren som slog ned i Tjeljabinsk, och DeLillo nämner det som "grim anticipation of objects from outer space". Intressant att han för in ytterligare en byggsten från science fiction här, eftersom världens undergång som boken och The Convergence förväntar sig den snarare tycks komma från händelser på vår egen planet, skapade av mänskligheten själv.
Boken började i första meningen: "Everybody wants to own the end of the world". Det var en anteckning DeLillo hittade i en av sina skrivböcker och vid detta tillfälle växte ut till resten av boken. Don DeLillo berättar att han skriver sina böcker mening för mening, stycke för stycke: han läser meningen han skrivit och den skickar honom till nästa mening - "curiously, inexplicably", som han säger det. Han visste inte hur boken skulle sluta förrän han kom dit: han hade avslutat allt men behövde mer. Då kom ett verkligt minne från flera år sedan till honom, och han fäste det på de två sista sidorna.
Aris Fioretos gör en liten långsökt koppling mellan bokens berättare Jeffrey Lockhart och Musils Mannen utan egenskaper, och DeLillo invänder "He is like the man without qualities except he doesn't want to have qualities". Relationen mellan Jeff och hans mor präglades av vanligheten, "the ordinaryness" av livet tillsammans (kanske som motpol till faderns internationella framgångar och förmögenhet). Något Jeff minns är hur modern brukade plocka de nydiskade besticken ur diskmaskinen och lägga dem underst i besticklådan, och använda de "äldre" besticken först. (Jag tycker att det är sympatiskt att DeLillo skrivit om det och nämner det igen, eftersom jag själv gör så!)
Don DeLillo berättar att han tyckte om att tänka på och skriva Artis, styvmoderns, monologer till Jeff. De båda har en respektfull och nära relation, och hon är djupt älskad av fadern Ross Lockhart, mannen som yttrade bokens första mening. När Artis förbereds för att lämna detta livet i The Convergence får Ross en impuls att följa henne. Han ändrar sig och gör det inte, men ändrar sig igen en tid senare. Han har då skapat så mycket rikedom att det enda som finns kvar för honom att göra är att följa Artis.
Bryggan mellan del ett och del två av boken är några sidor av medvetandeström från Artis i sin "pod", förvarad i väntan på framtiden, där hon tänker och talar i tredje person. När den var på plats var boken färdig. Ett inflikande från Fioretos får DeLillo att svara "Who is this guy Beckett I keep hearing about?!"
Som Aris Fioretos säger, är vi i Stenmark-landet nu, och de två drivande personerna i The Convergence är The Stenmark twins, två ljushyllta män som talar i stafett, visionärt och övertygande för finansiärer, men DeLillo kallar dem för standup-komiker, placerade där för att sätta en viss ton i boken. Och visst, när DeLillo läser deras mest intensiva sales pitch framstår humorn tydligare än vid första läsningen! Hur skapade han dem? De skapade sig själva! Var kom namnet ifrån? Först tänkte han kalla dem Stederud, men den stora läsarskaran i USA skulle känna igen för väl det som namnet på en före detta idrottsman. (Istället blir det vi nordbor som hajar till.)
"I've been told that death has been a part of my work since the beginning", säger Don DeLillo insiktsfullt, och förklarar det med sin skolgång hos nunnor och högre utbildning hos jesuiter. (Det sistnämnda lockar fram spridda skratt hos den obildade stockholmspubliken som tycks obekanta med Jesuitordens hängivenhet till utbildning, bildning och kunnande inom såväl naturvetenskap som själavård.) Han har alltså haft nära kontakt med idén om döden och livet efter detta. Är det anledningen? "If it is, I am happy to accept it."
Ingen på The Convergence presenterar sig, så i tankarna namnger Jeff dem själv. Det finns dock ingen koppling till konst i Artis namn, à la "vita brevis, ars lungo", utan namnet kom från en baseballspelare, säger DeLillo. Fioretos plockar upp de många dubbleringarna av begynnelsebokstäver, vokaler och även andra bokstavskombinationer hos personerna och frågar om det har sin grund i författarens eget namn. "Vad heter jag? Jag har glömt!" I skeppet som tog Don DeLillos far till USA står han istället som DiLillo - felskrivning eller medvetet namnbyte? Barnen fick i alla fall amerikanska namn, Donald och Edith istället för Domenico och Aida.
Kan skapandet av ett nytt språk, undrar Don DeLillo, "enable us to approach the supernatural, become superhuman?" På The Convergence utvecklas ett nytt språk som inte skall ha några dubbeltydigheter. Det finns så många saker vi inte förstår för att vi inte har ord för det. Är det möjligt att saker på vår planet ser annorlunda ut för att vi inte kan se det som skiljer? - Någon i boken säger detta mer elegant, men det var jag som skrev det så jag förtjänar credit för det!
Vad DeLillo själv vet om sina personer är nästan bara precis vad som syns i böckerna; inte vad de gjorde före eller efter boksidorna. Han tänker på dem som människor, men människor skapade av meningar. Gällande Jeffs flickvän Emmas adoptivson Stak visste han allt om honom från början: hur han talade, att han var 6´4" lång, hur han skulle sluta. DeLillo skriver i tre dimensioner: personerna är någonstans, han ser dem på ett ställe. Rummet Jeff bor i på The Convergence, litet till proportionerna, hade också ett visst eget medvetande, och de långa korridorerna med dörrar som leder till tomma rum eller är falska är också viktiga för stämningen.
Mot slutet av samtalet säger Don DeLillo: "We all have memories we may not be sure have really happened, but this one did", och läser de fantastiska sista sidorna i boken, de som alltså är ett sant minne. De är vackra, gripande, sorgliga och trösterika på samma gång, och i mina ögon signifikanta för DeLillos människor i relation till andra och till villkoren för att leva på jorden.
Böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Falling Man
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K
2 kommentarer:
Jag börjar förstå att jag på allvar måste ta itu med Mr DeLillo. :)
Mycket nöje! :)
Skicka en kommentar