En konsert med Jean-Michel Jarre är inte bara suggestiva ljudmattor, sugande melodier och hitlåtar som väcker gamla minnen, det är också en grafisk ljusshow med scenerier som följer musiken perfekt. Till inledningslåtarna, The Heart of Noise Part 1 och 2, rör sig tredimensionella kuber ovanför scenen, tack vare de smarta rörliga ljusdraperier som skall komma att glida över scenen under kvällen.
Att Jarres och även Kraftwerks musik är tätt sammanknuten med grafiska uttryck är inte konstigt; sökandet efter en grundläggande skönhet i ljuden som datorer kan generera löper gärna parallellt med sökandet efter skönheten i elementära former som rör sig i rätlinjiga formationer. Det är underbart att se och höra detta tillsammans på Jarres konsert; en vision av en ordnad framtid, en symbios med maskiner som skapar harmoni.
Dock verkar den gode mannen vid sina keyboards och kontrollpaneler i varierat utförande vilja skapa en mer familjär stämning, och uppmuntrar ofta publiken att klappa i takt, vilket förstås förtar Jenny B:s människo-maskin-drömmar, men inte gör så stor skillnad hos de stillsamma åhörarna (förrän mot slutet av konserten). Jarre hoppar ned från scenen mellan flera av låtarna för personliga mellansnack.
Så berättar han för oss att han, när han var i Moskva för en tid sedan, samarbetade med Edvard Snowden, och låter oss höra låten de skapat tillsammans. Snowdens uppmaning till världspubliken att stå upp för yttrandefrihet och integritet är mer viktig än svängig, och har väl inte fogats in så väl i musiken, men det är bra att han får komma till tals och bra av Jarre att dela sin plattform med honom.
Mindre hits pytsas ut under konserten: Oxygène 2, Équinoxe 7, Souvenir de Chine. De låtar jag inte hört tidigare är hårdare i klangbilden och med ett drivet tempo; mindre melodiska och drömska än de som var mina favoriter som mycket ung Jenny B, men ändå en god upplevelse. När så Oxygène 4 bubblar igång vaknar nostalgin och en del reser sig till och med ur sina stolar och dansar med.
På laserharpa avslutar Jarre med The Time Machine; tunga ljud, tung melodi och en skön effekt när de gröna strålarna bryts till musik. Som extranummer får vi bland annat en ny Oxygène, nu med nummer 17, och en avslutning som gör att Jarres musik känns både global och kosmisk.
Att Jarres och även Kraftwerks musik är tätt sammanknuten med grafiska uttryck är inte konstigt; sökandet efter en grundläggande skönhet i ljuden som datorer kan generera löper gärna parallellt med sökandet efter skönheten i elementära former som rör sig i rätlinjiga formationer. Det är underbart att se och höra detta tillsammans på Jarres konsert; en vision av en ordnad framtid, en symbios med maskiner som skapar harmoni.
Dock verkar den gode mannen vid sina keyboards och kontrollpaneler i varierat utförande vilja skapa en mer familjär stämning, och uppmuntrar ofta publiken att klappa i takt, vilket förstås förtar Jenny B:s människo-maskin-drömmar, men inte gör så stor skillnad hos de stillsamma åhörarna (förrän mot slutet av konserten). Jarre hoppar ned från scenen mellan flera av låtarna för personliga mellansnack.
Så berättar han för oss att han, när han var i Moskva för en tid sedan, samarbetade med Edvard Snowden, och låter oss höra låten de skapat tillsammans. Snowdens uppmaning till världspubliken att stå upp för yttrandefrihet och integritet är mer viktig än svängig, och har väl inte fogats in så väl i musiken, men det är bra att han får komma till tals och bra av Jarre att dela sin plattform med honom.
Mindre hits pytsas ut under konserten: Oxygène 2, Équinoxe 7, Souvenir de Chine. De låtar jag inte hört tidigare är hårdare i klangbilden och med ett drivet tempo; mindre melodiska och drömska än de som var mina favoriter som mycket ung Jenny B, men ändå en god upplevelse. När så Oxygène 4 bubblar igång vaknar nostalgin och en del reser sig till och med ur sina stolar och dansar med.
På laserharpa avslutar Jarre med The Time Machine; tunga ljud, tung melodi och en skön effekt när de gröna strålarna bryts till musik. Som extranummer får vi bland annat en ny Oxygène, nu med nummer 17, och en avslutning som gör att Jarres musik känns både global och kosmisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar