Samlingsnamnet för utställningen är One Wing, och det är också namnet på två av tavlorna. De visar en gestalt med uppsträckta armar, kanske en ängel, kanske en Nike. Det ena motivet är i svartvitt, det andra i nyanser av rött och en del gult. Speciellt det röda verket påminner om Cecilia Edefalks vördnadsbjudande änglar. Men de övriga av Susanne Johanssons verk utvecklar ett helt eget drag av transcendens, som är lika fascinerande.
Tavlorna är målade oskarpt, ibland som foton av något som rört sig eller dubbelexponerats. Det gör att de ser ut att inte helt höra hemma i den här världen. En del motiv är inramade av bakgrunder utan detaljer, som om de vore åtskilda från verkligheten eller kanske är hela verkligheten, den enda som finns. Att de gestalter som finns med oftast är barn och dockor bidrar till den känslan: som barn har man lättare för att tro både att detta rakt framför är det enda som finns i världen, och likaså att det kan dölja sig en hemlighet bakom en sprucken snövall.
I en videofilm berättar Susanne Johansson själv om sin konst och sina ambitioner med den. Det hon berättar låter mycket mer jordnära än vad jag själv tänkte när jag såg tavlorna. Hon byggde en labyrint av lådor vända åt olika håll, och har målat av den ur olika vinklar för att undersöka rumsligheten. Jag ser varje låda som ett fönster till en annan dimension. Kanske var det inte alls det hon menade. Men hennes suggestiva teknik gör att jag känner mig som ett av barnen som ser en hemlighet i en låda, och den känslan vill jag inte vara utan.
Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Susanne Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar