Några saker kan avskräcka från Lycka: att rollfigurerna på potentiellt flummigt manér har namn efter sina skådespelare, och att pjäsen är fyra och en halv timme lång. Men att personerna kallades med samma namn som den som spelade gjorde det nog lättare att hålla reda på vem som var vem, när man pratade om någon som inte var där.
Tjechovs pjäs Platonov är inte bara uppdaterad till modernt språk, utan till den sortens personliga, detaljerad och lätt övermodiga tal man vågar sig på när man är litet berusad. Inte fyllesnack, utan ärliga och välformulerade repliker, om än litet omständiga ibland.
Platonov/Fredrik Lycke som står i centrum är en självupptagen och irriterande typ, men med tillräckligt mycket charm för att dra till sig allas uppmärksamhet och mer än så. Men runt honom pågår också andra intriger och sidohandlingar som är viktiga för de andra rollfigurerna. Den långa första akten utgörs av tre fester i rad, och det är faktiskt underbart att få vara på fest "via ombud"; slippa att själv dricka och dra upp gamla kärleksbekymmer, men se några andra snubbla omkring och retas med varandra. Alla skådespelarna är väl samspelta och säkra även när de sluddrar och faller varandra i talet (eller i famn). Absolut allra bäst är Jörgen Thorsson, fantastiskt rolig i sina fysiska uttryck och i sina snärtiga replikväxlingar. Jätterolig på rakt motsatt sätt är Emelie Jonsson, spänd och tillknäppt och alltid på väg att bli lurad av jobbiga Fredrik.
Efter paus är det fortfarande långt kvar! Då är festen över, och baksmälla, ånger och grusade planer ändrar tonen. Fortfarande är alla scener, dialoger och tystnader av högsta klass, men när nu pjäsen blev så väldigt lång önskar jag att man strukit ned här och där. Men ändå - har man fyra och en halv timme att sätta av till teater, så är Lycka bland det bästa man kan få! Det märktes också när ridån föll vid halv elva: gamla och unga visslade, stampade i golvet och ställde sig upp för att applådera entusiastiskt. Lycka på Stadsteatern är både en bubblande fest och teater av högsta klass.
Länk till Stadsteaterns sida om Lycka
Tjechovs pjäs Platonov är inte bara uppdaterad till modernt språk, utan till den sortens personliga, detaljerad och lätt övermodiga tal man vågar sig på när man är litet berusad. Inte fyllesnack, utan ärliga och välformulerade repliker, om än litet omständiga ibland.
Platonov/Fredrik Lycke som står i centrum är en självupptagen och irriterande typ, men med tillräckligt mycket charm för att dra till sig allas uppmärksamhet och mer än så. Men runt honom pågår också andra intriger och sidohandlingar som är viktiga för de andra rollfigurerna. Den långa första akten utgörs av tre fester i rad, och det är faktiskt underbart att få vara på fest "via ombud"; slippa att själv dricka och dra upp gamla kärleksbekymmer, men se några andra snubbla omkring och retas med varandra. Alla skådespelarna är väl samspelta och säkra även när de sluddrar och faller varandra i talet (eller i famn). Absolut allra bäst är Jörgen Thorsson, fantastiskt rolig i sina fysiska uttryck och i sina snärtiga replikväxlingar. Jätterolig på rakt motsatt sätt är Emelie Jonsson, spänd och tillknäppt och alltid på väg att bli lurad av jobbiga Fredrik.
Efter paus är det fortfarande långt kvar! Då är festen över, och baksmälla, ånger och grusade planer ändrar tonen. Fortfarande är alla scener, dialoger och tystnader av högsta klass, men när nu pjäsen blev så väldigt lång önskar jag att man strukit ned här och där. Men ändå - har man fyra och en halv timme att sätta av till teater, så är Lycka bland det bästa man kan få! Det märktes också när ridån föll vid halv elva: gamla och unga visslade, stampade i golvet och ställde sig upp för att applådera entusiastiskt. Lycka på Stadsteatern är både en bubblande fest och teater av högsta klass.
Länk till Stadsteaterns sida om Lycka
Foto: Carl Thorborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar