torsdag 19 januari 2012

Caprica

I den hyllade TV-serien Battlestar Galactica (BSG) är människorna på flykt från cylonerna, robotarna som människan skapade en gång. Serien Caprica utspelar sig ett femtiotal år innan händelserna som inleder BSG, och var tänkt att ge bakgrund åt dem, men även vara en fristående berättelse om livet i de tolv kolonierna bebodda av människor.

Hur väl lyckas serien svara på de frågor som en engagerad BSG-tittare har? Här är de viktigaste sakerna  som Caprica behöver förklara:

- hur cylonerna utvecklade ett medvetande
- hur cylonerna utvecklade perfekt människoliknande utseende
- varför cylonerna är så hängivna till en enda Gud, när människorna tror på flera
- varför cylonerna vill förgöra mänskligheten
- hur vardagslivet i de tolv kolonierna såg ut: sport, nöjen, arbete, teknik, religion

Caprica City

De tolv kolonierna, tolv olika planeter, har namn vi känner igen från stjärnhimlens zodiak: Tauron, Virgon, Geminon, Caprica och så vidare. Jag älskar idén om att när vi pekar på de stjärnbilder som kräver mycket god vilja för att likna en skytt, tvillingar eller fiskar, så pekar vi egentligen mot de tolv kolonierna. Både Caprica och BSG nämner olikheter och till och med rasism mellan de tolv kolonierna. Bland planeterna är Caprica ekonomiskt och tekniskt framstående, och det är där som huvuddelen av serien med samma namn utspelar sig.


Daniel Graystone (Eric Stolz) leder det framgångsrika företaget som tillhandahåller hans uppfining, the holoband, med vars hjälp man kan skapa en avatar och ge sig hän i en verklighetstrogen virtuell värld med återkoppling för alla sinnen. Serien inleds med några avgörande scener från virtuella New Cap City, där det pågår fester och orgier dygnet runt. Dekadens lär vara det sista steget innan ett imperium faller. Ett par tonåringar tränger sig emellan de halvnakna, slingrande kropparna och ryser av det de ser. En av dem är Zoe Graystone (Alessandra Torresani), dotter till Daniel Graystone och minst lika tekniskt begåvad som han. Hon har laddat sin avatar med sina egna minnen och på så sätt skapat ett självständigt medvetande, om än med stora luckor. När Zoe inte långt efter dör i ett terrorattentat finns hennes avatar kvar, men bara i den virtuella världen. 

New Cap City

Några tittare tappades bort för att Caprica fokuserade så mycket på tonåringar, men jag tycker att det är en genialisk ingångsvinkel. Utan att förstå att hennes "skapare" är död vandrar avatar-Zoe genom New Cap City, och jag ömmar för henne, så osäker och ensam som hon är. Och utanför, i den verkliga världen, finns det sörjande människor som kanske skulle kunna få träffa sina barn igen i en VR-värld - inte på riktigt, bara som halvfärdiga virtuella personer, och kanske skulle det göra ännu mer ont att barnen inte levde på riktigt.

Daniel Graystone hittar sin dotters avatar i koden för spelet och laddar ned den i den styrande enheten för en av stridsrobotarna hans företag har utvecklat. De scenerna är fascinerande (om än ologiska i några detaljer): den halvfärdiga Zoe laddas, halvt misslyckat, ned i en rudimentärt fungerande robothjärna. Säkert tappas några funktioner och minnen bort på vägen, men något avatar-Zoe minns i sitt nya skal är agget mot föräldrarna. Det är spännande och delvis hjärtslitande när avatar-kopian måste börja lära sig att fungera i sitt starka men klumpiga hölje, i sitt gamla hem som ändå känns främmande. I hennes scener växlar bilden skickligt mellan att visa Zoe som blänkande maskin och som en skör flicka. Hur ser ni mig? Hur känner jag mig inuti? 

Nu börjar den fortsatta linjen klarna. Det som kommer att finnas i cylonernas minnen är en delvis fungerande tonårshjärna, impulsiv och full av starka känslor som lätt tar överhanden. Ilskan mot föräldrarna, tron på en enda Gud - frön till det som kommer att driva cylonerna till att vända sig mot människorna.


Den här tråden i handlingen är den som intresserar mig mest. Men det finns också andra parallella intriger som fyller ut detaljer om de tolv kolonierna. Zoe och hennes bästa vän Lacy (Magda Apanowicz) kom i kontakt med den sekt som tror på en enda Gud via sin skolrektor, den karismatiska Clarice Willow (Polly Walker), och sektmedlemmarnas hemliga liv och underjordiska verksamhet utforskas med livet som insats av både Lacy och Zoes mor Amanda (Paula Malcomson). Lika dödligt är allvaret i de sammanslutningar som ägnar sig åt brotttslig verksamhet för att finansiera motståndskampen på sin hemplanet Tauron.

Alla de här sidohandlingarna är väl uttänkta och välspelade och innehåller riktigt spännande scener. Men tyvärr engagerar de mig inte lika mycket som utvecklingen kring Zoes avatar i New Cap City och Zoes kopierade minne som börjar vakna. Under en period var avsnitten ganska tråkiga, och jag trodde inte att handlingen skulle kunna ta fart igen. Men det gjorde den med råge i de två sista avsnitten. Jag tror att man redan misstänkte att serien skulle läggas ned efter en säsong, och smällde av allt man hade på lager av känslosamma scener, action och förklaringar som sträcker sig decennier framåt. Med fler spännande scener i varje avsnitt skulle jag gärna ha följt historien ända fram till cylonernas attack på de tolv kolonierna. Ja, jag kan väl erkänna att något av det mest spännande jag vet är krigande robotar med outgrundliga, förmodligen hotfulla, order. Nu lades alltså serien ned efter sjutton avsnitt, men Caprica gav oss i alla fall några inblickar i cylonernas drivkraft och vad människorna förlorade när de drevs bort från de tolv kolonierna.

2 kommentarer:

Xenolith sa...

Jo, fantastiskt bra TV-produktion. Tragiskt att det bara blev en säsong. Lite tråkigt att den gått svensk TV nästan totalt förbi -hade förtjänat bästa sändningstid istället för en undanskuffad plats på TV4-SF.
So say we all... :-)

Jenny B sa...

Det är synd när TV-serier inte får chansen att hitta sin stil och sin publik. Jag vet inte hur länge Caprica hade kunnat hålla på, men de hade intressanta historier som hade räckt mer än en säsong.