Der Schwimmer av Zsuzsa Bánk

Det är 1956, och i Ungern skruvar den socialistiska diktaturen åt förtrycket. Utan att säga något till sin familj, kanske på impuls, lämnar Katalin sin familj och flyr till Väst. Kvar och utan mark under fötterna blir maken och de två små barnen. Det är den äldsta dottern Kata som berättar historien om hur de flyttar mellan släktingar som kan ta emot dem.

Det faktum att modern är borta är kanske tänkt att bara märkas som undertryckta känslor och en brist på stabilitet. Men jag tycker inte att boken lyckas visa det. Den blir en någorlunda intressant barndomsskildring, där händelser radas upp utan att ge något avtryck i det som kommer efteråt: de måste flytta från en by för att fadern haft en affär med en gift kvinna; de flyttar till släktingar som har en vingård vid en sjö; kusinen blir förälskad och får hjärtat krossat; de flyttar till farmor för ett tag. Ingenting fäster eller berör, för allt är berättat med en väldigt distanserad ton. Berättaren själv, Kata, är märkligt inaktiv. Hon berättar mycket om vad lillebror Isti gör, men nästan inget om vad hon själv gör eller tänker. Det verkar som att flera år passerar, men inget av barnen går i skolan.

Jag känner igen den distanserade berättarrösten från andra tyskspråkiga böcker som har fått litterära priser: Die Mittagsfrau av Julia Franck och Der Vorleser/Högläsaren av Bernhard Schlink (där jag tyckte att den passade). Nykter saklighet kan vara effektivt och nog så engagerande, men i det här fallet förloras det personliga tilltalet, och det är synd.