Innan biografer slagit igenom på bred front, var det teater och opera som stod för underhållningen. Kompositörer letade upp exotiska miljöer för sina libretton. Giacomo Puccini berättade historien om Madame Butterfly, som utspelade sig i Japan, och för Flickan från Västern använde han en teaterpjäs som utspelade sig i Vilda Västern. Det var också bra ett sätt att grundlägga en karriär i Amerika.
På Kungliga Operan i Stockholm inleds föreställningen med en svartvit film där Minnie, huvudrollsinnehavarinnan, rider runt i ett västern-landskap. Western-stämningen behålls i scenografin, där en grå plankvägg och sångarnas enfärgat mörka kläder gör dem nästan lika svartvita som närbilderna som projiceras på väggen. Men en vacker, förklarande sång gör att de många guldgrävarna på scenen inte blir ett ansiktslöst kollektiv. Den kringvandrande sångaren Jake Wallace (John Erik Eleby) sjunger om hur männen lämnat sina hembyar i Europa för att finna guld och komma hem med pengar... om de någonsin kommer hem. Vemodigt stämmer guldgrävarna in. Den här vackra sången borde kunna få liv även utanför operan!
Nu har de annars litet stökiga männen en fast punkt av ordning och omtänksamhet i Minnie (Nina Stemme), som driver baren Polkan. Inför henne stillar de sig och låter henne lära dem Bibeln och hur man läser och skriver. Sheriffen Jack Rance (John Lundgren) har uppvaktat henne länge, men hon har inte låtit sig älskas av någon. Hmm, är hon en jungfrudrottning, en översteprästinna, den enda som kan få männens respekt? Men nej, Minnie är mer än en ouppnåelig drömbild. Hon längtar efter en kärlek som är starkare och vackrare än den som männen i guldgrävarlägret erbjuder. (Kanske är väl det en vilseledande drömbild, vill jag själv tillfoga.)
Till lägret kommer en mystisk främling! Dick Johnson (Aleksandrs Antonenko) heter han, säger han, men snart kommer sheriffen och hans män på att han i själva verket är Ramerrez, ledare för ett gäng som har rånat guldgrävare på deras guld. Ramerrez/Johnson och Minnie har redan hunnit falla för varandra. De förstår varandra och når in till varandras hjärtan som ingen tidigare gjort, och Minnie är beredd att älska en man för första gången i sitt liv. Hennes reaktion när hon får veta att Dick Johnson är guldtjuven Ramerrez är stark men kluven. Hon har blivit bedragen! Men hon kan inte bortse från sitt bultande hjärta. I sista scenen går hon emot en lynchmobb, sjudande av ilska mot Ramerrez. Är det klokt att lita på honom? Kanske inte, men det är ingen svag, bortkollrad flicka utan en stark, modig Minnie som gör det valet, och jag är säker på att vad som än händer sedan kommer hon att klara det.
Aleksandrs Antonenko har en vacker, mjuk röst, och John Lundgren låter som starkast och mest känslosam under uppgörelsen i den sista scenen. Många älskar Nina Stemmes röst, men idag skar den till otrevligt i några höga toner. Kanske hade hon en sämre dag. I vilket fall som helst är det roligt att se en litet mer ovanlig opera på scenen. Förutom den inledande sången om de hemlängtande guldgrävarna innehåller den några innerliga duetter om kärlekens natur. Det är närmast bedårande att höra cowboyerna sjunga på italienska, med många "Hello!" däremellan, men man vänjer sig snart och får en spännande historia med vacker musik.
Länk till Operans sida om Flickan från Västern
Foto: Alexander Kenney
På Kungliga Operan i Stockholm inleds föreställningen med en svartvit film där Minnie, huvudrollsinnehavarinnan, rider runt i ett västern-landskap. Western-stämningen behålls i scenografin, där en grå plankvägg och sångarnas enfärgat mörka kläder gör dem nästan lika svartvita som närbilderna som projiceras på väggen. Men en vacker, förklarande sång gör att de många guldgrävarna på scenen inte blir ett ansiktslöst kollektiv. Den kringvandrande sångaren Jake Wallace (John Erik Eleby) sjunger om hur männen lämnat sina hembyar i Europa för att finna guld och komma hem med pengar... om de någonsin kommer hem. Vemodigt stämmer guldgrävarna in. Den här vackra sången borde kunna få liv även utanför operan!
Nu har de annars litet stökiga männen en fast punkt av ordning och omtänksamhet i Minnie (Nina Stemme), som driver baren Polkan. Inför henne stillar de sig och låter henne lära dem Bibeln och hur man läser och skriver. Sheriffen Jack Rance (John Lundgren) har uppvaktat henne länge, men hon har inte låtit sig älskas av någon. Hmm, är hon en jungfrudrottning, en översteprästinna, den enda som kan få männens respekt? Men nej, Minnie är mer än en ouppnåelig drömbild. Hon längtar efter en kärlek som är starkare och vackrare än den som männen i guldgrävarlägret erbjuder. (Kanske är väl det en vilseledande drömbild, vill jag själv tillfoga.)
Till lägret kommer en mystisk främling! Dick Johnson (Aleksandrs Antonenko) heter han, säger han, men snart kommer sheriffen och hans män på att han i själva verket är Ramerrez, ledare för ett gäng som har rånat guldgrävare på deras guld. Ramerrez/Johnson och Minnie har redan hunnit falla för varandra. De förstår varandra och når in till varandras hjärtan som ingen tidigare gjort, och Minnie är beredd att älska en man för första gången i sitt liv. Hennes reaktion när hon får veta att Dick Johnson är guldtjuven Ramerrez är stark men kluven. Hon har blivit bedragen! Men hon kan inte bortse från sitt bultande hjärta. I sista scenen går hon emot en lynchmobb, sjudande av ilska mot Ramerrez. Är det klokt att lita på honom? Kanske inte, men det är ingen svag, bortkollrad flicka utan en stark, modig Minnie som gör det valet, och jag är säker på att vad som än händer sedan kommer hon att klara det.
Aleksandrs Antonenko har en vacker, mjuk röst, och John Lundgren låter som starkast och mest känslosam under uppgörelsen i den sista scenen. Många älskar Nina Stemmes röst, men idag skar den till otrevligt i några höga toner. Kanske hade hon en sämre dag. I vilket fall som helst är det roligt att se en litet mer ovanlig opera på scenen. Förutom den inledande sången om de hemlängtande guldgrävarna innehåller den några innerliga duetter om kärlekens natur. Det är närmast bedårande att höra cowboyerna sjunga på italienska, med många "Hello!" däremellan, men man vänjer sig snart och får en spännande historia med vacker musik.
Länk till Operans sida om Flickan från Västern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar