onsdag 11 januari 2012

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Första kapitlet har överskriften 2. Nästa kapitel på nästa sida har överskriften 3. Christopher, som skriver boken, berättar varför: han tycker om primtal, så han numrerar kapitlen efter primtalen, inte som 1, 2, 3 som annars. Christopher tycker om matematik och logik, och han har noga reda på saker och svarar exakt hur gammal han är med månad och dag om någon frågar honom. Han förklarar klart och tydligt i sin bok hur han vill att saker skall fungera, och jag har lätt för att leva mig in i hur han tänker, även om jag själv inte är lika rigid i mina önskemål.

Världen runt Christopher är dock sällan så ordnad som han önskar, och man tänker efter kan man förstå att hans specifika krav kan vara väldigt irriterande för andra människor. Som att han inte vill äta brun eller gul mat, eller livsmedel som har rört vid varandra på tallriken. Eftersom Christopher inte heller förstår sig på charm kan han inte heller förklara sig artigt för någon som inte känner honom.

Det är svårt för Christopher att hantera många intryck på samma gång, och när hans hjärna blir överlastad måste han sätta stopp för det. När han hittar grannens hund dödad med en högaffel i trädgården blir han ledsen. Han skriver inte ut det i klartext, men han skriver att han klappar den döda hunden, håller om i fyra minuten och blir nedfläckas av blodet. När en polis kommer och börjar ställa frågor, många och svåra frågor i snabb takt, lägger sig Christopher på marken och brummar, och när polisen tar tag i honom slår han till polisen.

Christopher lever ensam med sin pappa, som måste ha stort tålamod med sin specielle son. De har rutiner att följa, och Chris brukar inte hitta på tokigheter. Men nu vill han veta vem som har dödat hunden, och med stor ansträngning gör han sig till en detektiv som skall lösa mysteriet med hunden. Han börjar fråga grannarna vad de har sett, fastän han egentligen inte tycker om att prata med främlingar. Han kan egentligen inte ljuga, och han vill följa regler, men när pappan förbjuder hans efterforskningar, kommer han på tekniska kryphål och vita lögner, som gör att han kan fortsätta ändå. Det är listigt och litet roligt, tycker jag!

Christophers detektivarbete får helt oväntade resultat, och han får uppleva saker han aldrig räknat med att försöka sig på. Man får hela tiden se hur saker som är normala för en själv blir till riktigt stora och skrämmande äventyr för någon med Christophers sätt att se världen. Chris har en variant av autism som tar sig uttryck i att han tycker om och har lätt för matematik, tycker om rött men inte gult och brunt, och många andra specifika saker. Att leva med honom även om man känner till alla hans regler och rutiner kommer aldrig att vara lätt, och jag beundrar anhöriga till handikappade barn. Jag tycker om att boken visar situationen ur rakt motsatt synvinkel: hur det autistiska barnet kan tycka att världen runtomkring är kaotisk och inte följer vad som är helt normalt och logiskt för honom själv.

5 kommentarer:

Anna Pålsson sa...

Hej Jenny, ngt som jag tyckte var hemskt med boken var hur pappan försökte "skydda" honom från vetskapen om att mamman hade lämnat familjen genom att säga att hon var död. Det visar ju väldigt tydligt hur barnsliga både mamman och pappan var samt hur deras dåliga hantering av sin relation gick ut över barnet. Man väljer inte sina föräldrar men de kan verkligen förstöra för barnen och det tyckte jag framgick tydligt i boken, om han hade haft vuxna (som tagit vuxet ansvar) så hade han kanske haft lättare i den här världen. Det tyckte jag var den största behållningen av boken./Anna

Hermia sa...

I helgen (söndags?) hörde jag hemma hos svärföräldrarna första delen i en radioteater baserad på den här romanen. I P4. Har inte läst den, men en annan av författaren som kan ha hetat Utslag av oro. Minns den som både dråplig och allvarlig.

Jenny B sa...

Anna, det stämmer att det var riktigt korkat och fel av pappan att påstå att mamman var död. Vi som pratade om boken tyckte litet olika; några tänkte att han var arg och fattade sitt dåliga beslut i ett tillstånd av chock. Pappan verkade vara den som tagit störst ansvar för pojken, och när då mamman bara gav upp och stack blev han extra arg på henne. Det var ju dumdristigt att räkna med att Chris inte skulle få höra sanningen från någon annan, men han räknande väl med att pojken inte skulle prata med någon han inte kände, som vanligt.

Hermia, radioteater, undrar hur de gör med alla matematiska formler och figurer då! Kul att du har läst en annan bok av författaren, för det är bara den här som jag har sett hittills.

Hermia sa...

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3171&artikel=4852244

Här hittade jag den. :)

Jenny B sa...

Tack för det!