måndag 18 april 2011

Semester med Sven av Thomas Tidholm

Sven är livvakt och ressällskap på vägen upp genom landet. Vad berättaren heter får vi aldrig veta, och alla gissningar på hennes namn viftar hon undan, nästan besviket. En gång presenterar hon sig som Görel Månsson, men det är inte heller sanningen. Hon är hemlig, uppdraget är hemligt.

De båda har arbetat på en underrättelsebyrå och säkert gjort otäcka saker, men de går inte in på de detaljerna under återblickarna. Resan genom landsbygden skulle kunna vara ett uppdrag, men i själva verket har berättaren tagit semester och tagit med sig Sven på eget bevåg. Man ringer från kontoret gång på gång och försöker få tag i dem.

Vad kan de vara på spår efter? Det händer onekligen mystiska saker. Stora hål uppstår över natten. Man fyller dem snabbt med sopor och grus. Barn försvinner. Men allt det är bara bisaker i handlingen. När de kommer fram till inspektionen som Görel bokat på en fabrik, verkar det bränna till. Men när Sven börjar nysta i det som föregår, är det Görel som hejdar honom och tar dem därifrån. Var det inget skumt? Jag ville ju veta!

Småstadsoriginalen de möter är udda, förstås, och ofta jobbiga och fientliga. Det händer småskumma saker hela tiden. Det här låter som ingredienser för en underhållande bok, utan större anspråk än att förvirra och kanske vara en allegori över en landsbygd i avfolkning. Men handlingens hopp mellan konstiga händelser saknar sammanhang. Det är alldeles för många lösa trådar som inte hänger ihop alls. Om handlingen varit ännu mer absurd hade jag kunnat låta mig förvirras och nöja mig med det, men nu var boken litet för torr för det.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Tomas Tidholm är en sån där författare som jag inte läst men tänkt att jag kanske borde läsa. Men just nu känns det som det räcker med att läsa om hans verk här hos dig. Åtminstone om just det här, för det låter inte som en bok i min smak. Titeln däremot är riktigt lockande! Har du läst ngt annat av honom?

Jenny B sa...

Jag har inte läst något annat av Thomas Tidholm, men en god vän till mig är mycket förtjust i just hans landsbygdsperspektiv. Han känner sig hemma i det, i de tidigare böckerna i alla fall! Det är möjligt att boken skulle ha vunnit på att läsas långsammare, kanske höra den läsas upp av någon som författaren själv. Men jag hade inte ro att fördjupa mig i vindlingarna.