Beethoven, Brahms och Vaughan Williams i Konserthuset

Argentinska Ingrid Fliter var gäst vid flygeln när Kungliga Filharmonikerna spelade Beethovens Pianokonsert nr 1 i C-dur (1796-97). Fingrarna strilade som ett intensivt vårregn över tangenterna när hon briljant spelade soliststämman, och orkestern följde henne i det lekfulla tempot och den lätta klangen. Det är viktigt att parterna är så samstämda, för i flera partier är det pianot som agerar bakgrund till exempelvis de vackra tonerna från en klarinett. Pianister som spelar snabbt kan irritera mig om det verkar som att de bara rusar på och spelar snabbt för att vissa hur virtuosa de är, men så var inte fallet här. Trots att Fliter spelade i rasande tempo var det med känsla för musiken, och hon skapade en annan inlevelse än den som kommer av att sakta in och spela tyngre. Jag är glad att jag satt så jag såg hennes händer, och hennes lyckliga leende smittade av sig efteråt. Som extranummer hade hon med rätta valt Chopins minutvals, och i hennes händer rullade den fram som ett pärlhalsband. Så vackert!

En natt för några veckor sedan hörde jag ett underbart stycke musik på radion. Jag skrev ned titeln: Fantasia över ett tema av Thomas Tallis (1910) av Ralph Vaughan Williams. Döm om min förvåning och glädje när jag såg att det skulle framföras i Konserthuset! Jag lade knappt på minnet vilka andra verk som stod på programmet, för att jag bara längtade efter att få höra den här musiken. Det var inte bara mig som verket hade gjort intryck på; innan framförandet berättade dirigenten Peter Oundjian inlevelsefullt om stycket, och om hur det innehåller såväl en stråkkvartett som en andra orkester som skuggar melodin av huvudorkestern.

Nu blev jag mycket tacksam över att höra att Oundjian kunde locka fram djupare och rikare klanger än den lätta tonen i den inledande Beethoven-konserten. Verket innehåller en sorgsen längtan som kan höras i stillsamma toner från en (nästan) ensam förstaviolin, och svälla till något enormt som tar över alla känslor. Precis som det kan kännas i ens eget bröst. Jag satt nästan andlös hela tiden. När orkesterns samlade klang tonade ut som om de försvann i fjärran, var det liksom ännu en hyllning till vemodets styrka.



Det tycktes mig omöjligt att kunna följa den upplevelsen, men den sympatiska Oundjian förklarade nu att nästa verk var, helt enkelt, perfekt! Och det visade sig att han hade rätt. Brahms' Symfoni nr 3 i F-dur (1883) hyllar Schumann, då den i första och sista satsen tar upp ett av hans teman. Däremellan kommer två satser av återhållen skönhet. Hela verket balanserar mellan eufori och stor sorg, men i tredje satsen sjunger en melodi som är så vacker att man bara kan förundra sig. Än en gång kunde Oundjian locka de begåvade filharmonikerna till att låta kongenialt med musiken; precist och koncentrerat, men med djup känsla i alla nyanser. Peter Oundjian verkar vara en fantastisk dirigent med god känsla för såväl musiken han väljer som orkestern han leder, och jag hoppas att han kommer tillbaka till Stockholm många gånger.