Magasin 3 ingår i nätverket FACE, fem privata konstinstitutioner i Europa som samverkar. Utställningen Investigations of a dog turnerar mellan de fem institutionerna, och innehåller utvalda verk av olika konstnärer. Det kan vara svårt att förstå tanken med ett enda konstverk om man inte känner till konstnären sedan innan, men verken i utställningen är så distinkta att det inte är någon fara med det. De är sinsemellan mycket olika, och nästan alla presenterar tydliga tankar eller en frågeställning att fundera över. Alltså, nästan alla; det finns en del verk som inte säger mig så mycket. Det finns heller inget verk som får mig att haja till och tänka "Så bra!" Bäst tycker jag om att sitta i mörkret och se en animerad film av William Kentridge.
Några verk är ändå intressanta. Stéphane Tidet har byggt en hög av svarta smulor, som liknar de högar man förr kunde se i områden med utvinning av kol och stenkross. Visst finns de kvar här och där? Vi är nog många som inte ser dem längre. Vad betyder det? Behöver man vara fysiskt nära industrierna som lägger grunden för funktionerna i vårt samhälle? Hur nära? Värmeverken? Reningsverken? Mejerierna? Jag hade gärna funderat vidare i just de banorna, men jag snubblar i tankarna när jag ser att "kolhögen" är uppbyggd av svart konfetti. Hm. Vad skall det betyda? Det leder mig inte vidare, men jag kommer kanske att få nya tankar senare.
Martin Parr har täckt en vägg med bilder på föremål för åtrå. Common Sense kallar han bildserien. Jag har sett hans verk förut, och vad han visar är ju sällan situationer att sträva efter och njuta av. Men den här gången lägger jag mig inte i den konsumtionskritiska fåran. Jag tittar på alla de olika sakerna; frasiga, flottiga panerade fiskar; kladdigt godis; en Teletubbie, överraskande nog balanserande på rader av ginflaskor i en reaback; ett oäkta (?) pärlhalsband; till och med uppblåsbara kvinnodockor och skyltdockor med "sexigt" halvöppna munnar. Jag ser dem och kan föreställa mig ögonblicket när någon vill ha just det, någon som tänker att just det kommer att göra honom eller henne nöjd för ett tag. Vem är jag att döma vad andra längtar efter? Visst ser det futtigt ut, med grälla färger och uppradat till överdrift, och själv skulle jag kunna svepa bort varenda pryl som onödig. Men vad har jag för rätt till det? Sist och slutligen är jag glad över att verkligt god konst inte skriver en på näsan vad man skall tycka är rätt eller fel.
Det allra första som möter en i utställningen är det inflytelserika verket Ushering in Banality av Jeff Koons, som förklarar att det är han själv, flankerad av två skyddsänglar, som knuffar in den hötorgstrinda grisen i konstens finrum. När verket skapades, 1988, var jag själv en lättrörd tonåring och kände mig upprymd över att populärkultur kunde tas på allvar och att banalitet kunde gjutas i brons och få vikt. Det kändes lovande att simpla nöjen kunde analyseras istället för att viftas undan. En enkel poplåt som fångar ens hjärta och dansskor med några enkla ackord, hur genialisk är inte den? Men ack, vilken flodväg av skräp som följde på den där grisen. Och inte blev det så som jag hoppades, att fler och djupare tankar fästes vid populärkultur. Jo, delvis blev det så, men dels började "Kultur" trängas ut av "Nöje" (och än värre, skvaller!) i dagstidningarna, och dels ser man mindre och mindre av såväl djupa som breda analyser av det som traditionellt kallats kultur; det som överlevt, älskats och diskuterats under århundraden. Och att traggla sig igenom något som är svårt men givande ses snabbt som konstigare än att snabbanalysera köpkraften hos TV-figurer. Det skulle nog hänt utan Jeff Koons' uppblåsta kitsch, som han inte utvecklat utan stannat kvar i de här tjugo åren, men min magsäck drar ihop sig när jag ser verket som symboliserar gladdumhetens intåg i kulturvärlden.
Länk till Magasin 3:s sida om utställningen
Stéphane Tidet, Sans Titre (Le Tirrel), 2008
Några verk är ändå intressanta. Stéphane Tidet har byggt en hög av svarta smulor, som liknar de högar man förr kunde se i områden med utvinning av kol och stenkross. Visst finns de kvar här och där? Vi är nog många som inte ser dem längre. Vad betyder det? Behöver man vara fysiskt nära industrierna som lägger grunden för funktionerna i vårt samhälle? Hur nära? Värmeverken? Reningsverken? Mejerierna? Jag hade gärna funderat vidare i just de banorna, men jag snubblar i tankarna när jag ser att "kolhögen" är uppbyggd av svart konfetti. Hm. Vad skall det betyda? Det leder mig inte vidare, men jag kommer kanske att få nya tankar senare.
Martin Parr har täckt en vägg med bilder på föremål för åtrå. Common Sense kallar han bildserien. Jag har sett hans verk förut, och vad han visar är ju sällan situationer att sträva efter och njuta av. Men den här gången lägger jag mig inte i den konsumtionskritiska fåran. Jag tittar på alla de olika sakerna; frasiga, flottiga panerade fiskar; kladdigt godis; en Teletubbie, överraskande nog balanserande på rader av ginflaskor i en reaback; ett oäkta (?) pärlhalsband; till och med uppblåsbara kvinnodockor och skyltdockor med "sexigt" halvöppna munnar. Jag ser dem och kan föreställa mig ögonblicket när någon vill ha just det, någon som tänker att just det kommer att göra honom eller henne nöjd för ett tag. Vem är jag att döma vad andra längtar efter? Visst ser det futtigt ut, med grälla färger och uppradat till överdrift, och själv skulle jag kunna svepa bort varenda pryl som onödig. Men vad har jag för rätt till det? Sist och slutligen är jag glad över att verkligt god konst inte skriver en på näsan vad man skall tycka är rätt eller fel.
Jeff Koons, Ushering in Banality, 1988
Det allra första som möter en i utställningen är det inflytelserika verket Ushering in Banality av Jeff Koons, som förklarar att det är han själv, flankerad av två skyddsänglar, som knuffar in den hötorgstrinda grisen i konstens finrum. När verket skapades, 1988, var jag själv en lättrörd tonåring och kände mig upprymd över att populärkultur kunde tas på allvar och att banalitet kunde gjutas i brons och få vikt. Det kändes lovande att simpla nöjen kunde analyseras istället för att viftas undan. En enkel poplåt som fångar ens hjärta och dansskor med några enkla ackord, hur genialisk är inte den? Men ack, vilken flodväg av skräp som följde på den där grisen. Och inte blev det så som jag hoppades, att fler och djupare tankar fästes vid populärkultur. Jo, delvis blev det så, men dels började "Kultur" trängas ut av "Nöje" (och än värre, skvaller!) i dagstidningarna, och dels ser man mindre och mindre av såväl djupa som breda analyser av det som traditionellt kallats kultur; det som överlevt, älskats och diskuterats under århundraden. Och att traggla sig igenom något som är svårt men givande ses snabbt som konstigare än att snabbanalysera köpkraften hos TV-figurer. Det skulle nog hänt utan Jeff Koons' uppblåsta kitsch, som han inte utvecklat utan stannat kvar i de här tjugo åren, men min magsäck drar ihop sig när jag ser verket som symboliserar gladdumhetens intåg i kulturvärlden.
Länk till Magasin 3:s sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar