Guld, glitter, medryckande musik och fantastiska akrobatiska prestationer får en stackars människa att glömma sin vardag några timmar. Det var sant för hundrafemtio år sedan, och det är sant än idag. Med 3D-animering och interaktiva dataspel kan man ändå trollbindas av människor med styrka och skicklighet av träning i åratal som visar obegripliga magiska trick och balansakter.
Som från en annan värld gör Le Gateau Chocolat entré, sjungande Nessun Dorma med djup och stark röst - både mänsklig och utomjordisk, både manlig och kvinnlig, både kraftfull och ljuv, både skrämmande och inbjudande. Nej, det råder inga vanliga lagar på den runda scenen i mitten, inte heller på de andra skådepunkterna, eller på första raden där man kan hamna i artisternas blickfång. Rullskridskor, rockringar och tennisrack är rekvisita och mindre hinder som övervinnes med humor och ett perfekt utvecklat sinne för balans.
För magnifika The English Gents verkar gravitationen vara en leksak att skoja med, sätta sig upp mot och strunta i när de vill. I kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop lyfter de varandra till obegripliga positioner: raka armar, böjda armar, böjda ben som sträcks ut tills de skapat en ny formation i omöjliga vinklar. Hur starka måste de inte vara?! Hjärtat slår hårdare och jag tänker på hur musklerna måste arbeta under de tighta kostymerna. WOAH! Då sliter de av sig kläderna, och står framför oss i bara strumphållare och kalsonger med Union Jack! Nu får vi verkligen se hur deras starka armar och ben spänns, sträcks och samarbetar. Ack, du underbara människokropp, vad du kan göra! Själv kan jag knappt andas när jag ser de två männen.
Från seriösa gentlemen och damer slår pendeln över till inslag där humorn nästan döljer artistens geniala trick. Eller nej, man tvivlar aldrig för ett ögonblick på fingerfärdigheten hos Ursula Martinez när hon gång på gång trollar bort en röd näsduk. Inte ens när hon tar av sig plagg efter plagg, och till slut står alldeles naken framför oss, vickar skälmskt på rumpan - och trollar bort näsduken en sista gång! Och trollar fram den igen!
Det finns inte en död stund under showen, och varje nummer är koreograferat till den eggande musiken. Allt ser så lekande lätt ut, fastän det hårda hantverket lyser igenom. Varje artist har spetsat sitt nummer och fördjupat sin rollpersonlighet. Kan man göra akrobatiska konster hängande från rep i taket? David O'Mer kan göra det från ett vattenfyllt badkar, medan han skvätter sexigt på publiken. Kan man lyfta axeln ur led och pressa sin kropp genom små ringar? Captain Frodo (från Norge!) kan göra det med humor, medan han faller omkull gång på gång och driver med sig själv.
Men artisterna i La Soirée, hur stora skämtare de än är, är inga simpla lustigkurrar. Stora, glänsande Le Gateau Chocolat vrider ned megafonen och sjunger Radioheads Creep innerligt, så att texten hörs och kan mana till eftertanke. Och när Captain Frodo tråcklat sig ur dubbelknuten han slagit på sig själv, säger han "Vad drömmer ni om att göra med era liv? När ni har sett vad vi lever på, tycker ni då att era egna drömmar är larviga?" Nej, jag vill inte lämna mitt liv av fakturor och statistik, för jag älskar mitt arbete, men jag vill inte heller lämna den värld som är La Soirée på Tyrol och glömma den. Kan jag hitta svåra buggar i systemet sittande vid datorn? Då kan jag hitta svåra buggar i systemet balanserande på ett ben, sjungande The Sound of Music, med en kopp grönt te i min utsträcka hand. Nej, vänta, för mina medmänniskors skull ställer jag ned koppen tills jag har tränat upp min balans. Jag skulle behöva litet hjälp av The English Gents...
Länk till La Soirées hemsida
Som från en annan värld gör Le Gateau Chocolat entré, sjungande Nessun Dorma med djup och stark röst - både mänsklig och utomjordisk, både manlig och kvinnlig, både kraftfull och ljuv, både skrämmande och inbjudande. Nej, det råder inga vanliga lagar på den runda scenen i mitten, inte heller på de andra skådepunkterna, eller på första raden där man kan hamna i artisternas blickfång. Rullskridskor, rockringar och tennisrack är rekvisita och mindre hinder som övervinnes med humor och ett perfekt utvecklat sinne för balans.
För magnifika The English Gents verkar gravitationen vara en leksak att skoja med, sätta sig upp mot och strunta i när de vill. I kritstrecksrandiga kostymer och plommonstop lyfter de varandra till obegripliga positioner: raka armar, böjda armar, böjda ben som sträcks ut tills de skapat en ny formation i omöjliga vinklar. Hur starka måste de inte vara?! Hjärtat slår hårdare och jag tänker på hur musklerna måste arbeta under de tighta kostymerna. WOAH! Då sliter de av sig kläderna, och står framför oss i bara strumphållare och kalsonger med Union Jack! Nu får vi verkligen se hur deras starka armar och ben spänns, sträcks och samarbetar. Ack, du underbara människokropp, vad du kan göra! Själv kan jag knappt andas när jag ser de två männen.
Från seriösa gentlemen och damer slår pendeln över till inslag där humorn nästan döljer artistens geniala trick. Eller nej, man tvivlar aldrig för ett ögonblick på fingerfärdigheten hos Ursula Martinez när hon gång på gång trollar bort en röd näsduk. Inte ens när hon tar av sig plagg efter plagg, och till slut står alldeles naken framför oss, vickar skälmskt på rumpan - och trollar bort näsduken en sista gång! Och trollar fram den igen!
Det finns inte en död stund under showen, och varje nummer är koreograferat till den eggande musiken. Allt ser så lekande lätt ut, fastän det hårda hantverket lyser igenom. Varje artist har spetsat sitt nummer och fördjupat sin rollpersonlighet. Kan man göra akrobatiska konster hängande från rep i taket? David O'Mer kan göra det från ett vattenfyllt badkar, medan han skvätter sexigt på publiken. Kan man lyfta axeln ur led och pressa sin kropp genom små ringar? Captain Frodo (från Norge!) kan göra det med humor, medan han faller omkull gång på gång och driver med sig själv.
Men artisterna i La Soirée, hur stora skämtare de än är, är inga simpla lustigkurrar. Stora, glänsande Le Gateau Chocolat vrider ned megafonen och sjunger Radioheads Creep innerligt, så att texten hörs och kan mana till eftertanke. Och när Captain Frodo tråcklat sig ur dubbelknuten han slagit på sig själv, säger han "Vad drömmer ni om att göra med era liv? När ni har sett vad vi lever på, tycker ni då att era egna drömmar är larviga?" Nej, jag vill inte lämna mitt liv av fakturor och statistik, för jag älskar mitt arbete, men jag vill inte heller lämna den värld som är La Soirée på Tyrol och glömma den. Kan jag hitta svåra buggar i systemet sittande vid datorn? Då kan jag hitta svåra buggar i systemet balanserande på ett ben, sjungande The Sound of Music, med en kopp grönt te i min utsträcka hand. Nej, vänta, för mina medmänniskors skull ställer jag ned koppen tills jag har tränat upp min balans. Jag skulle behöva litet hjälp av The English Gents...
Länk till La Soirées hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar