I en samlingsutställning får vi se ett antal konstnärer som sällan ställs ut i Sverige. David Shrigley är det namn jag känner igen, och extra många av hans teckningar finns upphängda i Galleri Magnus Karlsson. Jag tycker om formatet; små bilder med serieteckningsliknande figurer, många också med text i bilden. Men Shrigleys bilder säger mig inget. De talar från erfarenheter som jag varken delar eller får lust att förstå. Provokationerna provocerar inte, spelandet på hjärtesträngarna berör inte. Jag har inget att ta fäste mot, jag förstår sällan ens vad han vill säga.
Det är faktiskt få av de övriga konstnärerna som intresserar mig. De enda som står ut i mitt minne är Amy Cutler, som tecknar och målar underliga kvinnor i underliga omständigheter, och Hernan Bas, som målar ensamma pojkar på äventyr i övernaturliga landskap. I de övriga tavlorna ser jag varken någon bärande idé eller väl genomförd teknik som kan väcka mitt engagemang. Det är förstås orättvist att avfärda ett helt konstnärskap när man bara får se två-tre tavlor, så jag tänker inte göra ned de andra deltagarna. Jag är i alla fall nöjd med att ha fått se Amy Cutler och Hernan Bas.
Länk till Galleri Magnus Karlsson
David Shrigley, Untitled (2010)
Det är faktiskt få av de övriga konstnärerna som intresserar mig. De enda som står ut i mitt minne är Amy Cutler, som tecknar och målar underliga kvinnor i underliga omständigheter, och Hernan Bas, som målar ensamma pojkar på äventyr i övernaturliga landskap. I de övriga tavlorna ser jag varken någon bärande idé eller väl genomförd teknik som kan väcka mitt engagemang. Det är förstås orättvist att avfärda ett helt konstnärskap när man bara får se två-tre tavlor, så jag tänker inte göra ned de andra deltagarna. Jag är i alla fall nöjd med att ha fått se Amy Cutler och Hernan Bas.
Länk till Galleri Magnus Karlsson
Amy Cutler, Initiation (2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar