Beckett, Fosse och David Lynch är de jag tänker på under första akten av Lars Noréns pjäs Ren. Väldigt mycket av Jon Fosse, som inte är min favorit för att han är så svår, och med svår menar jag ansträngande att tyda. Jag tycker egentligen inte om att försöka hitta (på) inspirationskällor, men i det här fallet är det slående. Både handlingen och replikerna är så långt från Noréns så tonsäkra dialoger, och orsaken är varken regin eller skådespelarna. Jag blir förvånad över att författaren inte präglat sitt verk tydligare (eftersom jag älskar hans pjäser), men lyssnar uppmärksamt för att förstå vart det är han vill gå.
Fria Teaterns lilla scen ligger på Kungsholmen, jag bor två kvarter bort, och källarutrymmet är målat och inrett så att det liknar vilken som helst ljus, luftig, åtråvärd och tom lägenhet i närheten. Det äldre paret (Håkan Jonson och Birgitta Sundberg) skall flytta ut, ja, de har nästan redan gjort det. Det exakta tillståndet av utflyttnad och existens är oklart. Ett tag undrar jag om mannen inte egentligen är död. Vissa av replikerna får mig att tänka det, tillsammans med det faktum att han har bar överkropp, letar efter sin skjorta i spegeln, och att kvinnan bär svart som om hon hade sorg. Den tanken skapar faktiskt en ganska trivsam stämning, tills mannen säger "Vi är ju inte döda. Vi lever ju!" Jaha - ja, om du säger så, så... Men helt säker blir jag inte.
Kvinnan i det unga paret (Kajsa Linderholm och Per Lasson) som skall flytta in är gravid. Hon har taggarna utåt, och först irriterar hon mig. Men efter ett tag lyckas hon fysiskt förmedla hur nedtyngd och fängslad hon känner sig av allt det som skulle kunna vara så underbart; barnet hon väntar, barnafadern som är så uppmärksam och omtänksam, och den vackra lägenheten de skall flytta in i. Efter det har jag förståelse för hennes motvilja, som också börjar smitta hennes rare man. Men när den unga negativa kvinnan möter den positive äldre mannen, han som ofta påpekar hur lyckliga de var när de flyttade in, hittar de båda genast en ömsesidig förståelse och sympati för varandra. Som polerna på två magneter. Däremot kan de båda vänliga männen bara reta upp sig på varandra, som om de vore rivaler om något.
Efter allt det här flyter andra akten mycket lättare. Scenerna får ett lugnare tempo och flyter in i varandra, precis som de fyra olika personernas minnen också börjar göra. Vissa ögonblick har en spöklik stämning, och jag tänker då och då på filmerna Lost Highway och The Others. Den här nivån på drömd verklighet njuter jag av. Och jag som brukar bli arg på folk som skrattar åt Norén-repliker - nu gör jag det själv, gång på gång! Det kryper fram en lågmäld aggressivitet ibland, en som inte sårar så djupt utan bara är dråplig.
Jag tycker om pjäsen Ren och dess drömlika stämning, men jag saknar realismen och tydligheten som Lars Norén skriver bättre än alla andra.
Länk till Fria Teaterns sida om Ren
Foto: Olle Sundberg
Fria Teaterns lilla scen ligger på Kungsholmen, jag bor två kvarter bort, och källarutrymmet är målat och inrett så att det liknar vilken som helst ljus, luftig, åtråvärd och tom lägenhet i närheten. Det äldre paret (Håkan Jonson och Birgitta Sundberg) skall flytta ut, ja, de har nästan redan gjort det. Det exakta tillståndet av utflyttnad och existens är oklart. Ett tag undrar jag om mannen inte egentligen är död. Vissa av replikerna får mig att tänka det, tillsammans med det faktum att han har bar överkropp, letar efter sin skjorta i spegeln, och att kvinnan bär svart som om hon hade sorg. Den tanken skapar faktiskt en ganska trivsam stämning, tills mannen säger "Vi är ju inte döda. Vi lever ju!" Jaha - ja, om du säger så, så... Men helt säker blir jag inte.
Kvinnan i det unga paret (Kajsa Linderholm och Per Lasson) som skall flytta in är gravid. Hon har taggarna utåt, och först irriterar hon mig. Men efter ett tag lyckas hon fysiskt förmedla hur nedtyngd och fängslad hon känner sig av allt det som skulle kunna vara så underbart; barnet hon väntar, barnafadern som är så uppmärksam och omtänksam, och den vackra lägenheten de skall flytta in i. Efter det har jag förståelse för hennes motvilja, som också börjar smitta hennes rare man. Men när den unga negativa kvinnan möter den positive äldre mannen, han som ofta påpekar hur lyckliga de var när de flyttade in, hittar de båda genast en ömsesidig förståelse och sympati för varandra. Som polerna på två magneter. Däremot kan de båda vänliga männen bara reta upp sig på varandra, som om de vore rivaler om något.
Efter allt det här flyter andra akten mycket lättare. Scenerna får ett lugnare tempo och flyter in i varandra, precis som de fyra olika personernas minnen också börjar göra. Vissa ögonblick har en spöklik stämning, och jag tänker då och då på filmerna Lost Highway och The Others. Den här nivån på drömd verklighet njuter jag av. Och jag som brukar bli arg på folk som skrattar åt Norén-repliker - nu gör jag det själv, gång på gång! Det kryper fram en lågmäld aggressivitet ibland, en som inte sårar så djupt utan bara är dråplig.
Jag tycker om pjäsen Ren och dess drömlika stämning, men jag saknar realismen och tydligheten som Lars Norén skriver bättre än alla andra.
Länk till Fria Teaterns sida om Ren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar