fredag 18 mars 2011

Bröderna Karamazov på Stadsteatern

Att göra en pjäs av en bok är svårt även om boken är kort och utspelar sig i dialogform. För att kunna kapa ned den tjocka, innehållsrika boken Bröderna Karamazov har Richard Crane klippt ihop några nyckelscener, som visar upp dels brödernas skilda karaktärer och dels motsättningarna som driver handlingen.

På det sättet blir männen först nästan till karikatyrer. De växlar jättesnabbt mellan hoppfull glädje och att ropa ut i djup sorg, som om de vore medlemmar i Riksförbundet för överdrivna känsloyttringar (RFÖK). Efter ett tag har metoden satt sig, och karaktärerna kommit på plats, men jag blir aldrig van vid den uppbrutna formen och den irriterar mig.


Flera gånger resulterar en scen i att en av bröderna håller en längre förklarande monolog. Fastän Ole Forsberg är utmärkt i varenda roll han spelar i pjäsen, fastän Rolf Lassgård är bra som kärlekskrank och skitjobbig fyllbult, och fastän Peter Oskarsons sparsmakade stil gör hans intellektuella brottningar med tron knivskarpa, känns varje monolog för lång redan efter bara några rader.

Som sagt blir handlingen och rollerna tydligare medan pjäsen pågår, men det finns så mycket i dess utförande som känns onödigt och obegripligt: Speglarna. Kyrkklockorna. Sångerna. Den runda manegeformen där männen snurrar och dansar runt. Jag önskar att jag hade gått hem i pausen. Jag önskar att inte hade gått dit till att börja med.

Länk till Stadsteaterns sida om Bröderna Karamazov

Foto: Carl Thorborg

4 kommentarer:

Hermia sa...

Hm, så trist den var på det där sättet... För några år sedan gick den i Gävle, jag såg genrepet som tyvärr avbröts innan slutet. Men jag minns det som jag tyckte om det, att det var starkt och suggestivt. Men sen gick jag aldrig tillbaka för att se hela föreställningen i dess färdiga form. Möjligen kan det ha berott på ett motstånd hos mig att än en gång ta till mig textmassan. Kanske har föreställningen ändrats lite sedan jag såg den? Känner inte riktigt igen scenbilden. Åtminstone en del av ensemblen är utbytt. Peter Oskarsson satte upp en hel del bra när han senast var i Gävleborg. För mig återstår att läsa romanen..Antar att du gjort?

Jenny B sa...

Jag läste romanen när jag var 16, och minns en del scener från den som kommit med i pjäsen! Den här formen skulle kunnat fungera bra, men det var ju de här detaljerna, och ganska många detaljer, som sammantaget störde ganska mycket. Men för andra åskådare kanske klockorna och manegeformen betydde något bra, så det finns säkert andra som kan uppskatta pjäsen bättre än jag.

Sune Gidlöf sa...

Jag har nog inte tidigare läst en
så bra recension av en teaterföre-
ställning som den Jenny skriver.

Bröderna K, som tillhört mina allra
största favoriter inom litteraturen
sedan tonåren, har här förvanskats
till något halvt obegripligt, helt
amatörmässigt (om ens det)när det
gäller det teatermässiga.
Här står etablerade aktörer och
agerar som de läser innantill,fast
utan synligt manus, på givna posi-
tioner på estraden.(Med undantag
för Rolf L som faktiskt försöker
agera, men inte möter gensvar).

Jag kunde inte föreställa mig att man kunde förstöra Bröderna K på
detta erbarmliga sätt.
Jenny, vi gick i pausen, och det kändes väldigt bra. Detta är den andra gången på 45 år som jag och
min hustru lämnat en teaterföre-
ställning i pausen (vi går normalt
ett par gånger i månaden under säsongerna), och vi var helt eniga
om detta i går kväll.

Sune Gidlöf

Jenny B sa...

Sune Gidlöf, vad tråkigt det måste vara att få en favorit söndertröskad så här. Bröderna Karamazov är en tjock bok rik på innehåll, och att försöka komprimera den och dessutom dra ned på antalet skådespelare är våghalsigt. Sedan har man nog försökt göra den mer "folklig" genom att lägga till de här udda detaljerna i scenografin, som egentligen inte har med handlingen att göra. Jag brukar sällan tycka att det blir bra när man försöker förenkla och smickra en ointresserad (?) publik på det sättet. Låt det krävas inlevelse och eftertanke istället, det vinner vi alla på!