En italiensk familj på gränsen till sammanbrott

De irriterar mig, de högljudda, pladdrande medlemmarna i familjen Cantone. Alla är stereotyper uppskruvade några snäpp för mycket, och de snackar i munnen på varandra och smågrälar om stora och små saker. När en av sönerna kommer ut som homosexuell, briserar familjefadern i ett vredesutbrott och en hjärtinfarkt, följt av en ständig oro för vad folk skall säga om dem i den lilla, skvallriga staden Lecce. Andre sonen måste packa ned sina egna drömmar och börja arbeta för pappans, familjens och familjeföretagets skull.

Historien lugnar ned sig litet, men är fortfarande ofokuserad. Ändå blir jag mer och mer sympatisk inställd; jag bryr mig om huvudpersonen Tommaso (Riccardo Scamarcio), och inte bara för att han är nedtonad och stillsam i en familj på högvarv. Och jag älskar verkligen när den andra sansade familjemedlemmen, farmor (Ilaria Occhini) berättar om pastafabriken, och hur en bit pasta känns när man plockar den direkt från det löpande bandet; varm och mjuk. Jag minns hur jag aldrig tyckt om kokos förrän jag smakade på en Co-Co jag plockat direkt från det löpande bandet; varm och mjuk. Mmmm.

Så skruvas historien upp några snäpp igen och blir komisk. På gränsen till för komisk, men det är ju faktiskt kul att få skratta ut. Saker händer som får låsningarna att mjukas upp och människorna kommer varandra närmare. Det är litet klumpigt gjort, och det är litet för enkelt att bygga en film på temat "alla bär vi på hemligheter och lever förljugna liv". Det behöver inte vara fel att en historia rör sig mellan tragedi, komedi och stillsam meditation, men i det här fallet blir det litet för rörigt. Jag tycker ändå att det var en småtrevlig film.