Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari

I en kaotisk scen vid köksbordet börjar boken om familjen Abbasi. Två tonårsdöttrar, en pappa, en mamma och en katt som gärna vill vara med överallt. När ena dottern vill åka till Iran, landet som hennes föräldrar arbetade hårt för att lämna innan flickorna föddes, och den andra bara vill lyssna på hiphop i sina hörlurar, går diskussionens vågor höga. Det är svårt att beskriva en scen där folk vill olika saker och talar i munnen på varandra utan att det blir rörigt, och jag gillar inte det kapitlet, men tack och lov blir berättelsen snart mer rättfram.

I början har jag svårt att skilja på döttrarna Baran och Parisa, men de tar form mer och mer. Familjen Abassi har medvetet lämnat den iranska kulturen bakom sig för att anamma allt svenskt. Men nu vill Parisa resa tillbaka till Iran på besök. I sin egen hiphop-crew känner sig Baran litet mer streetwise för att hon är mörkare än de andra tjejerna, men längtar inte alls till Iran som hon mest hittar skräckhistorier om på youtube. Parisas intresse för Iran kommer mest av att hon tänker ta intressanta bilder till sitt fotoprojekt och så få bra betyg. Föräldrarna slår först ifrån sig, men låter till sist båda flickorna åka.

I boken Kan du säga schibbolet? är ingen människa simpel, framför allt inte i sitt förhållande till invandrare, vare sig de är invandrare själva eller ej. De är (nästan) alla komplexa människor, som dock ofta formar sina åsikter efter vilka meningsmotståndare eller förebilder de stöter på. Om man i ett kapitel får träffa någon som verkar vara den intelligente och snabbtänkte pappan Mehrdad Abbasis motpol, får man i något kapitel senare en inblick i hur den personen har tänkt och sedan funderar vidare. Ingen person blir en stereotyp, förutom mamma Abbasis väninna Gunnel och några på ett antidiskrimineringskontor i Stockholm.

Det här är en ny variant på Bakhtiaris förra bok Kalla det vad fan du vill, där historien vandrade från person till person, och folk verkade dumma eller smarta i andras ögon, men alla hade berättarens sympati. Jag tycker om Kan du säga schibbolet? nästan lika mycket, och ser fram emot att läsa mer av Marjaneh Bakhtiari; om problem för och omkring invandrare eller om precis vad som helst som hon känner för att skriva om.