Tänk dig att du sitter på en busshållplats en ganska sen lördagskväll. Det kommer en man och sätter sig bredvid dig, litet onykter och fast besluten att berätta sitt livs historia. Han har varit med om några jobbiga saker i sitt liv, och han vill berätta dem för dig och liksom få bekräftat att han är en bra människa ändå. Han har råkat i slagsmål, förlorat jobbet, fått gå i terapi, men visst är han ändå OK? Han har haft problem med sin fru, de har haft ett dåligt sexliv och han beskriver gräl de haft i sängen och misslyckat sex i alltför noggrann detalj. Han talar lätt nedlåtande om feta trashiga människor vars höjdpunkt i livet är att slåss på Jerry Springer. Han broderar ut allt med vardagliga detaljer som gör berättelserna ännu mer långrandiga utan att tillföra någon känsla för stämningen. Du vill gärna byta plats och slippa lyssna, men han spärrar vägen, lutar sig fram mot dig, pratar på med öldoftande andedräkt och vill att du skall nicka förstående.
Som tur är, händer det här inte i verkliga livet. Det var bara känslan jag fick när jag började läsa The Hour I First Believed av Wally Lamb. Jag hade velat ge boken hundra sidor innan jag gav upp helt, men jag orkade bara knappt sextio. Jag lade ned den i två veckor och tog upp den igen för att se om jag saknade den. Nej, språket, personskildringarna, personerna själva, deras tankar och handlingar – ingendera intresserade mig utan gav mig nästan en fysisk motvilja mot texten. Redan när jag bröt upp pärmarna innan läsningen, och blicken föll på några ord här och där på sidorna, blev jag skeptisk. Nej. Med så många bra böcker som väntar på att bli lästa, tänker jag inte slösa vackra sommardagar på det här självgoda dravlet. Nej. Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar