Berättelsen om den danska byn Marstal och alla sjömän som reste ut därifrån kan inte bara berättas av en person, utan måste berättas av ett odefinierat "vi". Berättelsen kommer från ett pojkgäng som pryglas hårt av en sadistisk skollärare, som växer upp och misshandlas ännu svårare på alla skepp de seglar ut med, och därefter från en ny generation av sjömän på en ny generation av båtar.
Genom hela boken kommer berättelsen ur munnen på pojkar och män. Ja, vill man berätta om sjömän och deras gärning så är det väl inte så konstigt. Men det är sorgligt att kvinnorna genom hela historien förblir obegripliga väsen. Antingen är de hjälplösa och svaga, eller överraskande handlingskraftiga (och gärna exotiska). Och de flesta icke-vita män som dyker upp i handlingen är inte heller mer än obegripliga statister - jag tänker främst på de kanaker som ljudlöst och lydigt bemannar skeppet som Albert Madsen får kontrollen över, i den sektion som känns som allra minst trovärdig.
Albert Madsen berättar i första person under flera kapitel i mitten av boken. Hans livs historia är en mindre saga om utvecklingen från en hunsad matros till en pensionerad redare. Till en viss del får hans erfarenheter honom att filosofera om livet och samhället, men samtidigt förblir han märkvärdigt självupptagen. Han får Marstalsborna att bygga ett monument med inskriften "Enighet ger styrka". Men... det var hans egen idé, inget gemensamt beslut, och det verkar inte ha satt något avtryck i det kollektiva medvetandet.
När jag jämför med Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Lodz, som också är en bok som vill levandegöra historiska händelser, så lyckas Carsten Jensen mycket sämre. En hel del av episoderna känns så tydligt påhittade, och få av de övriga har tillräckligt med liv för att engagera. Jag får också känslan av att Jensen försöker skriva mig någon moralkaka på näsan, men eftersom jag inte får ut något budskap av boken, blir den bara en lång sekulär predikan. Och tyvärr tråkig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar