lördag 17 juli 2010

En italiensk familj på gränsen till sammanbrott


De irriterar mig, de högljudda, pladdrande medlemmarna i familjen Cantone. Alla är stereotyper uppskruvade några snäpp för mycket, och de snackar i munnen på varandra och smågrälar om stora och små saker. När en av sönerna kommer ut som homosexuell, briserar familjefadern i ett vredesutbrott och en hjärtinfarkt, följt av en ständig oro för vad folk skall säga om dem i den lilla, skvallriga staden Lecce. Andre sonen måste packa ned sina egna drömmar och börja arbeta för pappans, familjens och familjeföretagets skull.

Historien lugnar ned sig litet, men är fortfarande ofokuserad. Ändå blir jag mer och mer sympatisk inställd; jag bryr mig om huvudpersonen Tommaso (Riccardo Scamarcio), och inte bara för att han är nedtonad och stillsam i en familj på högvarv. Och jag älskar verkligen när den andra sansade familjemedlemmen, farmor (Ilaria Occhini) berättar om pastafabriken, och hur en bit pasta känns när man plockar den direkt från det löpande bandet; varm och mjuk. Jag minns hur jag aldrig tyckt om kokos förrän jag smakade på en Co-Co jag plockat direkt från det löpande bandet; varm och mjuk. Mmmm.


Så skruvas historien upp några snäpp igen och blir komisk. På gränsen till för komisk, men det är ju faktiskt kul att få skratta ut. Saker händer som får låsningarna att mjukas upp och människorna kommer varandra närmare. Det är litet klumpigt gjort, och det är litet för enkelt att bygga en film på temat "alla bär vi på hemligheter och lever förljugna liv". Det behöver inte vara fel att en historia rör sig mellan tragedi, komedi och stillsam meditation, men i det här fallet blir det litet för rörigt. Jag tycker ändå att det var en småtrevlig film.

3 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Jag såg också den här för kanske en vecka sedan och håller helt med. Jag blev förtjust men inte helsåld. Kändes absolut rörig och visst var karaktärerna stereotyper men det finns rätt mycket stereotyper i gayvärlden också. Även om ALLA karaktärer här var stereotypa, men tror att det var en poäng. Att dra alla karaktärer till sin gräns. Dock inget jag kommer minnas länge tror jag, men lite småtrevligt som sagt.

Vän med kroppen sa...

Åh, vill se den, trots att den verkar lite pladdrig och rörig! Älskar italiensk och fransk film så den och "Kärlek på Italienska" samt "Mademoiselle Chambon" står på biolistan framöver! Nu har jag förresten läst ut "De fattiga Lodz" så ska skriva en kommentar om vad jag tyckte i ditt inlägg om boken! Ha det gott!

Jenny B sa...

Bokomaten och Vän med kroppen - en småtrevlig film är ju precis vad man vill ha ibland!