lördag 10 juli 2010

Miraklet i Lourdes

1858 såg flickan Bernadette Jungfru Maria uppenbara sig i en grotta utanför den franska staden Lourdes. Sedan dess har människor vallfärdat dit, särskilt sjuka människor i hopp om ett mirakulöst tillfrisknande, och vattnet i grottan ses som helande. Jag är själv varmt troende katolik, och älskar att min kyrka innehåller så många fysiska aspekter av tron; att böja knä, göra korstecknet, vörda helgade föremål och ta vara på helgonreliker. Jag har besökt Assisi och Częstochowa, andra kända vallfärdsorter, och har goda minnen av det. Ändå känner jag mig inte hemma i kulturen kring Lourdes, kanske för att jag skräms av den blandning av hopp och förtvivlan som många kommer dit med.

Filmen Miraklet i Lourdes visar deltagarna på en pilgrimsresa under deras välorganiserade besök i Lourdes. Främst fokuserar historien på Christine (Sylvie Testud), MS-sjuk och utan förmåga att röra armar och ben. Hon, liksom de andra behövande i sällskapet, blir rullad, lyft och matad av volontärer i prydliga uniformer. Men över huvudet på Christine pågår ett liv som hon står utanför. De unga söta volontärflickorna flirtar med de unga stiliga manliga volontärerna. Hur många i sällskapet kan aldrig räkna med att bli uppvaktad och älskad av en annan, eller gå ut och ta en öl? I långa scener tillåts vi inte glömma Christine, mitt i händelsernas centrum men fastlåst i sin kropp. Mitt hjärta kramas om av oro när jag ser hennes magra ansikte upplyst av ett försiktigt leende som är en blandning av välkomnande, tacksamhet och hopp.


Det händer verkligen då och då i Lourdes att människor med svåra sjukdomar upptäcker att de är friska - cancern har försvunnit, rörelseförmågan har kommit tillbaka, de kan resa sig och gå hem själva. Kyrkan utför noggranna medicinska kontroller för att försäkra sig om att tillfrisknandet är verkligt. Även i de belagda fallen kan det, strikt vetenskapligt, röra sig om en ren slump att personen blivit frisk just i Lourdes. Det händer också att en förbättring inte är permanent utan återgår till sjukdomstillståndet efter en tid. Allt det här viskas och talas det om i gruppen av pilgrimmer.

Vad är det som de andra medlemmarna i gruppen bär på? På en del syns det utanpå, på andra inte, och en del är mer nedtyngda än andra av såväl sjukdom som sorg. Gentemot ett tungt öde, med en strimma av hopp, finns det en räcka av stereotypa förhållningssätt. Den medföljande prästen är den sortens person som bara kan svara med fromma plattityder. De kanske kan trösta någon, men för många måste de låta som tomma upprepningar. Volontärchefen Cécile (Elina Löwensohn) har en sträng inställning, och anser att miraklet bara kan ske om du är fullständigt öppen för Gud. Om det inte sker är det ditt eget fel, alltså.

Flera av de olika deltagarna i resan får träda fram som skilda personligheter. Om någon av de andra i gruppen verkligen blir frisk, men inte jag, skulle jag bli glad för den friske eller avundsjuk, missunnsam, och önska att allt var som innan? Filmen är sparsam med ord och visar mycket i långa, talande scener. En del av dem är så dråpliga att jag fnissar åt dem. Vad sägs om repliken "Den här morgonen är ni lediga. Ni kan välja mellan bikt och bad. Ta vara på tillfället."? Jo, jag har varit på några katolska ungdomsläger där liknande repliker skulle låta lika naturliga. Jag är glad att pilgrimsresan till Lourdes kan skildras med sådana smålustiga scener, och ändå djupt finkänsligt och engagerande.

2 kommentarer:

Vän med kroppen sa...

Jag var och såg filmen i början när den gick och blev mycket gripen! Alla karaktärer känns viktiga, de som ifrågasätter under, de som hoppas och tror, parallellhistorien med kvinnan med sina dotter som "blir botad" en kort dag men sedan är som förut igen - alla är mycket väl uttänkta. Själv känner jag att tanken som filmen gav mig är att mirakel finns och händer hela tiden utan att vi ser dom, för måste mirakel vara så stora? Kan det inte vara ett mirakel att kvinnan med sin dotter alltid finns vid hennes sida? Kan ett mirakel också vara att välja att göra något med sitt liv med det man har, med de resurser man begåvats med och göra det bästa möjliga av det? Det budskapet tog jag med mig i alla fall!

Jenny B sa...

Vad glad jag är att du sett filmen och tänkt på den! Jag tycker också att den lät flera viktiga karaktärer synas, med olika öden som får en att fundera över hur man själv vill förhålla sig till livet. Du har rätt i att det är ett mirakel att acceptera och använda de resurser man har, och det behöver man komma fram till och känna i kroppen. En sådan resa och till och med prästens rutinartade försäkringar kan hjälpa en på vägen. För mig var det faktiskt ett litet mirakel att i elfte timmen upptäcka en bio där den här filmen fortfarande gick, eftersom det var PRECIS den här filmen jag behövde se igår kväll.