SthlmJazzFest10 dag 2

Så mycket musik man hinner med på en dag! Den andra dagen av jazzfestivalen innehöll mer jazz med world music-ton än första dagen, och det var ett program jag tyckte mycket om.

När jag kom spelade brittiska TrioVD på den lilla scenen i backen. Trummor, bas och saxofon var otroligt tighta och hårda, och deras hypermoderna jazz gick från minimalistisk till röjig utan att tappa fokus. De var helvilda och så sköna att lyssna på!

China Moses sjöng Dinah Washingtons själfulla sextiotalspop i en fin jazzdräkt av pianisten Raphale Lemonnier. Fastän vädret var grått och kallt skapade de värme kring stora scenen, och lät riktigt fint.

Tillbaka vid lilla scenen spelade en ny trio, den här gången Erik Lindeborg på piano, Robert Ikiz på trummor och Kristian Lind på bas. Den drömska atmosfären från de inledande stillsamma styckena fanns kvar även i de mer intensiva låtarna, som Doctor's Prescription. Jag blev väldigt glad över att höra de här begåvade unga musikerna, och skall hålla ögon och öron öppna efter fler konserter med dem.

Det var litet synd att Erik Lindeborg Trio tidsmässigt krockade med Courtney Pine, som jag gillat tidigare. Men mannen jag mindes som proper och konventionell hade nu blommat ut i musik med tongångar från hela världen. Det var litet för ofokuserat för min smak, men alls inte dåligt. Mer world music men mer koncentrerat blev det med Avishai Cohen och hans band. Riktigt begåvade musiker med instrument och harmonier jag inte är van vid blev riktigt njutbart.

Omars vackra röst och suggestiva basgångar lever kvar sedan hans radiohits på 80-talet, men ljudet på konserten var så uppskruvat att det var svårt att ta till sig hans tillbakalutade groove. Men Nils Landgren Funk Unit kunde förstås höja humöret med sin smattrande funk. Det är ett gott tecken att deras nya låtar är lika musikaliska och funkiga som deras gamla hits. Funk For Life! I sista minuten hade Erik Lindeborg hoppat in på piano, och gjorde en god insats. Det var roligt att höra Fred Wesley på trombon, men Nils Landgrens röda kärlekstrombon är ändå ledstjärnan i bandet, och det är bra.

Det var ett fantastiskt upplägg inför sista konserten, med Kool & The Gang! Den stora gruppen av musiker och sångare är entertainers med puls och svängande höfter. Vilka tjejtjusare! För mig och alla andra vackra kvinnor i publiken, och säkert för männen också, spelade de Fresh, Joanna, Too Hot, Hollywood Swinging, Jungle Boogie och så många andra av sina hits slag i slag. Jag blir besviken när så här stora, rutinerade musiker bara kör sin show utan att verka bry sig om dem de spelar för, men Kool & The Gang är uppfyllda av spelglädje som de verkligen vill dela med sig. Det känns! Vid midnatt var värmen på Skeppsholmen högre än någon gång tidigare på dagen. Att sluta med superhitten Celebration och sedan stå kvar på scenen och le och tacka publiken gör att Kool & The Gangs konsert kommer att finnas kvar i mitt minne länge.