Samuel Hällkvist Center som stod på lilla scenen såg ut som att de kom direkt från en bensinmack, och av vad de berättade om sin musik lät det som att de gärna får inspiration från småstadslivet. De spelar påhittig men litet ansträngande musik, som låter bäst i låtarna med en mer framträdande melodi. Jag skulle inte lyssna på deras musik på repeat, men jag gillar dem, deras idéer och deras listiga låttitlar!
John Scofield Piety Street Band spelar gospel i bluesdräkt. De enkla arrangemangen gav litet utrymme för virtuositet, men i andra halvan av konserten fick John Scofield ta mer plats, och hans långa, inspirerade solon blev riktigt vackra.
Konserten med Wayne Shorter Quartet var ett enda långt stycke med tillfälliga andningspauser. Det var tät, stämningsrik musik av det slaget jag har svårt att ta till mig, speciellt på jazzfestivalens utomhusscen. Men gruppen var mycket samspelt, och många i publiken uppskattade konserten.
Mer publiktillvänd var Roy Ayers och hans band, som spelade svängig groovejazz. Kanske litet för publikfriande ibland; jag gillade de instrumentala låtarna bättre än de sjungna. Bäst av allt var Night in Tunisia där Roy Ayers el-vibbra hade ett skönt psykedeliskt sound, och Raeford Gaskins på sopransax gav sig ut i ett solo som kutade igenom Cole Porter's It's Allright With Me, Caravan, My Favourite Things och As Time Goes By. Mycket uppmuntrande i det gråa vädret!
Jag lyssnade inte så länge på Jazzanova på den lilla scenen, för precis som på Omars konsert kvällen innan var basen så högt uppskruvad att den störde ut den mjuka lounge-musiken. Synd.
Missy Elliott är en av de få rappare jag tycker är begåvad och kul att lyssna på, så jag såg fram emot hennes spelning sist på festivalen. Efter en timmes uppvärmning av lokala förmågor och en högröstad DJ rusade Missy in på scenen, åtföljd av streckgubbar i neon, som tagna ur Nightmare Before Christmas. Men coola dansare och långdraget snack med publiken var inte vad jag längtade efter. One Minute Man var över på mindre än en minut, och efter bara en kvart med mest snack gick Missy Elliott av scenen för att byta om till en glittrande träningsdräkt lånad från tyska VM-laget. Under tiden fick en tjej i bara bikini dansa fullständigt osexigt och ointressant.
Vad jag gillar med Missy Elliott är hennes röst, att hennes låtar är melodiska och smarta, och den snygga produktionen. Allt det föll bort på scenen, där det enda som hördes var ett högljutt gapande. Så himla synd! Work It och Pass the Dutch slarvades bort, och så var det dags för kompissnack med publiken igen. Var var musiken? När Missy började förbereda för att kliva ut i publiken, gav jag och många andra upp och gick hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar