Sjutton år efter hans död lever minnet av Rudolf Nurejev, och stoltheten över hans storhet, bland världens balettälskare. Ett hyllningsprogram till honom visar upp scener ur hans liv på scenen, och unga dansare försöker återskapa hans graciösa rörelser.
Ramhistorien är att tre skyddsänglar följt Nurejev till jorden. De tar av sina vingar och klär på sig hans scendräkter for att dyka upp senare under föreställningen. En ung Nurejev-lookalike reser sig ur sin stol och dansar ut över golvet. Han möts av en dansös som spelar Margot Fonteyn, och dansarparet får i flera återkommande scener gestalta de bådas kärlek och den tekniska briljans de utvecklade tillsammans.
Däremellan träder en annan Nurejev-version in, en ung pojke som med höga, kosack-inspirerade hopp representerar Nurejevs Tatariska ursprung. De cirklande sparkande stegen är verkligen imponerande, men den tredje och fjärde gången han kommer in och gör nästan samma dans börjar det bli repetitivt.
Något jag oroade mig för var att det bara skulle bli solodanser eller pas de deux, inga spännande gruppscener. Men minsann kom det en sådan också! Ur Boris Asafievs The Fountain of Bakhchisarai spelades ett helt stycke med många koreograferade dansare på scenen. Jag kan se att Bakhchisarai ligger på Krim, alltså i Ukraina, men Kejsaren med mongoliskt utseende, de spännande kläderna och den ödesmättade handlingen fick mig att tanka på science fiction. (Ja, Blixt Gordon, förstås.)
Det dansades dels till inspelad musik, dels till orkestern i sin grop, dels till en flygel placerad längst bak på scenen. Ljudet från flygeln blev burkigt, men ändå var dess musik innerlig och viktig i den vackra epilogen. Nurejev-dansarna och hans partners dansade tätare och stillsammare, och stillnade i vackra pietà-liknande poser som speglades i foton från föreställningar som projicerades i fonden. Även om jag önskat mig mer av sammanhang, var det en vacker avslutning som väckte mycket respekt för dansarnas skicklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar