OBS! Recensionen av Leonard Cohens konsert i Globen 2010 finns här.
Nästan på slaget äntrar det eleganta bandet scenen. Mörk kostym, väst och hatt/basker/keps - det är så att jag vill ta upp min svarta basker och förena mig med dem. Så springer Mannen själv in på scenen, Leonard Cohen, med fem decenniers gudomlig musik bakom sig. Han tar av hatten för publiken och blottar sitt silverhår och ett genuint lyckligt leende.
I snabb följd spelar bandet Dance Me To The End Of Love, The Future, Ain't No Cure For Love, Bird On The Wire, Everybody Knows och In My Secret Life. Avsaknaden av mellansnack döljer inte spelglädjen och kärleken som flödar från Leonard Cohen till publiken och tillbaka. Bandet är väl samspelt, och låtarrangemangen är knappt förändrade, bara uppdaterade så att det inte låter så plastigt som på skivorna från 80-talet. Och ljudet i Globen är utmärkt; alla instrument går fram, och störst av allt låter Cohens djupa röst.
Leonard Cohens röst har alltid varit uttrycksfull, men har varierat från forcerad över gnällig till närmast recitation. Det är skönt att höra den i ett naturligt läge för sång av hans underbara melodier. Körens kvinnoröster kompletterar väl, utan att vara lika påträngande som på flera av skivorna. Och en hammondorgel är ju faktiskt aldrig fel!
Den vackra och spöklika Who By Fire, en av mina favoritsånger, följdes av Hey, That's No Way To Say Goodbye. Cohen börjar berätta att han promenerat runt i Stockholm och slagits av att alla är längre och snyggare än han (Det är inte sant, Mr. Cohen!), och han ber om ursäkt för att han kommer här med sina "songs of despair and prophecies of doom". Även om jag kan erkänna att flera av sångerna från 80-talet skrämde en tonårig Jenny B, är det ju en styrka att de behandlar såväl andliga prövningar och sensuell kärlek som tillståndet i samhället. Det är inte Cohen som är cynisk, det är världen, och de sorgsna samhällskommentarerna är aldrig utan hopp. Ett gott exempel som vi gavs var Anthem: There's a crack in everything / That's how the light gets in.
Efter en paus återkom Cohen med ännu fler pärlor: Tower of Song, Suzanne, The Gypsy's Wife, The Partisan. Sedan var det äntligen dags för den överjordiskt vackra Hallelujah. En långsam stegring gjorde att låten slutade i ett fantastiskt, tillbakahållet klimax. Democracy och I'm Your Man i en medryckande version följde som pricken över i:et. Likt ett bevis på att Cohens texter är god poesi och starka i sin egen kraft berättade han sin Thousand Kisses Deep för oss, ensam i ljuset av en strålkastare från andra sidan av Globen.
Efter Take This Waltz tackade Leonard Cohen för sig och dansade ut, men vilken tur att vi applåderade och ropade in honom, så att vi fick det sista halvdussinet guldkorn också! Jag hade inte velat vara utan So long, Marianne, och absolut inte utan den kusligt förebådande First We Take Manhattan. Tack och lov slutade det inte där. Famous Blue Raincoat var stillsam och vacker. Därefter ledde Leonard Cohen körsystrarna Webb och oss alla i aftonbön: If It Be Your Will. Men nej, det slutade inte där heller, utan orkestern spelade upp igen i Closing Time, dansant och livlig! Det skrattades hjärtligt när Cohen sedan sjöng I Tried To Leave You. Till sist samlade han bandet och reciterade Wither Thou Goest, och med stor ödmjukhet och kärlek tackade han publiken och gav oss Guds välsignelse. Sincerely, L. Cohen, I love you.
23 kommentarer:
Wow! Der skulle jeg gjerne vært! Og alle ekstranumrene, helt utrolig!
Det var en fantastisk upplevelse, och en av de bästa konserterna jag varit på. Tack för det, L. Cohen!
Hoppas att nästa konsert blir lika bra... :D
Ingen Hallelujah?
Jodå, Hallelujah, vacker och stark, och andra favoriter som Who By Fire och I'm Your Man. Jag behövde inte sakna en enda av mina älsklingslåtar!
Kul. Jag var också där och har bilder och filmklipp:
http://kulturbloggen.com/?p=2711
RS
Det är fina bilder du har på Leonard Cohen! Vilken upplevelse det var.
Det var fullständigt magiskt av Cohen. Själv hade jag dock lite problem med hänsynslösa medåskådare som anlade lite grus i min upplevelse (en full kärring stod snett framför mig och hängde över relingen, skymde som f-n. Två ungdomar satt bakom och pratade under låtarna på polska el.dylikt). Men Cohen var fantastisk!
Den enda låten jag saknade var "Sisters of Mercy".
Jag kan bara instämma i att konserten var helt fantastisk! Jag hade kunnat sitta kvar och lyssna hela kvällen.!
Jennie, jag hade också kunnat stanna några timmar till!
Svirre, du har rätt, Sisters of Mercy saknade jag också! Tänk att jag kunde glömma den. Men så synd att folk störde dig. Den här gången hade jag riktigt bra utsikt och schyssta medlyssnare omkring mig. Hoppas att ljudet var bra överallt i arenan också.
Jag har gått i ett saligt lyckorus hela dagen, efter den underbara Cohen-konserten! Var och simmade nu på eftermiddan och kom på mej själv med att gnola hans vackara sånger i bassängen! Ett minne för livet är denna magiska kväll.
Jag har gått i ett saligt lyckorus hela dagen, efter den underbara Cohen-konserten i går! Ett minne för livet är denna kväll! Tack Leonard för att du finns!
En helt underbar konsert och man önskade att man hade kunna stoppa tiden. Rösten, sångerna, närvaron, ödmjukheten, karisman..en fullkommlig upplevelse!
Gerdan och Mian, jag håller med er! Verkligen ett minne för livet.
http://www.youtube.com/watch?v=ms60SIwnPbY
Kanonkonsert!!!
Saknade bara The Captain.
Vad som förvånar mig och som jag funderat på är varför Leonard Cohen inte fått mer uppmärksamhet i medierna inför koncererna. DN har överhuvudtaget inte recencerat koncerten i Globen och SVD:s recencent skriver om Leonards hatt som han finner fånig, som om en huvudbonad har med koncerten att göra och i övrigt har han inte mycket gott att säga.
Är det så att lågmäldhet och ett djup som står över de flesta artisters inte är en gångbar "vara" hos massmedierna?
Koncererna säljer för utsålda hus runt om i världen, så om Cohens populäritet är inte att tvivla.
Vi som var där vet, precis som Mårtensson skrev i sin recention på sin blogg, att det var en existensiell upplevelse.
Mian, jag är också förvånad över det. SvD:s recension var ju bara pinsam. Det är alltid enklare att spela blasé och racka ned på detaljer - då verkar man insatt och krävande. Vad gäller övriga kulturjournalister verkar många vara historielösa, och alltid bara rusa efter det som är nytt och har rätt attityd. Har man sett det några gånger, inser man att man gör rätt i att luta sig tillbaka och lita på sin egen känsla för vad som är bra.
Jenny,SVD-recencentens pinsamma recention speglar vårt ytliga samhälle, musik som konsumtionsvara. Att Cohen är en av musikvärldens ödmjukaste artist tycks han inte ha förmåga att ta in och inte heller hans förmåga att förmedla sina texter från djupet. Vi får bara beklaga att han därmed gick miste om något som inte har bäst före datum, utan kommer att stå sig långt längre än de artister troligen höjer till skyarna av de skäl du anger, har rätt yttre attetyd.
18 oktober går jag fortfarande i ett lyckorus efter den magiska kvällen på Globen med Leonard Cohen. Och vilka musiker för att inte tala om Sharon och Webbsisters som alla gav mig gåshud. Det bästa jag någonsin upplevt!! Kritikersnobbarna kan slänga sig i väggen, det här är en världsartist med djup,stor ödmjukhet och budskap. Tack Leonard för att jag fick uppleva detta!
Håller med dej andersgubben, att kritikerna kan slänga sej i väggen! Vi vet vad vi vart med om, och det kan ingen ta ifrån oss. Det är den 19:e idag, och gåshuden sitter fortfarnade kvar! Kan inte tänka mej att jag får uppleva en konsert liknade denna igen.
Gåshud är rätta ordet. Det var känsla från tå till hårstrå! Tror heller inte att changsen är stor att få uppleva något av den här digniteten igen.
Ja, det är otroligt att han kan trollbinda hela sin publik! Hans underbara sånger kommer att leva vidare hur länge som helst. Vilken lycka att få ta del av denna fantastiska konsert!
Jag har alltid trott att Cohen lämpar sig bäst i små lokaler, men han visade att han kunde förminska den stora Globen genom att skapa en intimitet med publiken. Det var en känsla av både glädje och rördhet över den trollbindande atmosfär han skapade och hela hans fantastiska person.
Rebecca, du har rätt, att kunna skapa en intim stämning även i den stora Globen är det nog inte många som skulle klara, men Leonard Cohen lyckades verkligen.
Skicka en kommentar