Copenhagen Classic är en grupp om sex stråkmusiker, så det var inte bara stråkkvartetter vi fick höra den här eftermiddagen. Det första stycket var dock en kvartett, Schuberts otroligt vackra Kvartettsats i c-moll. Tyvärr spelade försteviolinisten inte rent, och därtill spelade han så svagt att balansen mellan stämmorna rubbades.
Därefter spelade man en stråksextett av den tjeckiske kompositören Erwin Schulhoff, som under sitt korta liv, samtida med dadaisterna, skapade väldigt framåtpekande musik. De olika satserna fick mig att tänka på så varierande teman som att höra ett susande blodomlopp inifrån kroppen, och förstås framrullande trafik i en modern storstad. Men nu spelade hela ensemblen så tyst och tillbakahållet att det faktiskt kändes olustigt. Det lät som att de var inlindade i vadd, och jag fick flashbacks till de jobbigaste feberdrömmarna jag hade som barn. Det kanske var menat att låta så, men jag tyckte inte om det.
Den avslutande Schubert-kvintetten i C-dur var en mycket intressant och vacker komposition. Ensemblen visade äntligen upp större nyansrikedom, men drog sig ofta tillbaka till den dämpade klang som jag tyckte så illa om. Tack och lov för extranumret! När hela Copenhagen Classic spelade en sats ur en stråksextett av Brahms, blommade de äntligen ut i energi och tilltalande klanger. Det lät bättre än alla de tidigare styckena, och var en bra avslutning. Men på det stora hela var den här konserten en besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar