Tyska är ett underligt och spännande språk. Alla substantiv skrivs med stor bokstav, och det gör att de känns ännu mer påtagliga, och som att man kan lära sig språket sak för sak genom att ta fasta på de utmärkande orden. Vad kan vi få lära oss av en bok som heter Wörterbuch, Ordbok?
En namnlös flicka för ordet. Hon verkar söka orden och pröva deras innehåll, samtidigt som hon söker sig fram i livet. Hon verkar bo i en underlig värld, knapphändigt beskriven; het och torr, med gammaldags klasskillnader. En hjälpkvinna tar fortfarande ofta hand om henne, efter att ha ammat henne i många år. Det hörs skottlossning då och då under rasterna i skolan, och flickans skolkamrat har alltid skrämmande förklaringar nästa dag på vad som hände då: hennes mor blev trampad av en vild häst och hästen måste skjutas. Berättelserna blir mer och mer brutala, och verkar lämna rimlighetens gränser... eller inte?
Allteftersom historien framskrider, får vi fler detaljer: om den fysiska omgivningen, om vad som händer flickan, om vad som har hänt tidigare. Legenden om det folkliga helgonet Difunta Correa återkommer flera gånger. Jag är glad att jag inte slog upp fakta om henne förrän idag, för det hade låtit mig gissa handlingen i förväg. Nu kom den till mig i bitar, nästan som ur en dimma, och det var mycket mer effektfullt så.
Jag läste den korta, koncentrerade boken under en period av flera veckor, och det känns som att den vann på att jag långsamt fick pussla ihop fragmenten ur minnet. I början var det bara en ganska bra bok med en litet egen stil, men på de sista sidorna växte den till en kuslig och kraftfull saga med förankring i verkligheten.
(Boken finns översatt till svenska; Ordbok.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar