Marie-Louise Ekmans bildspråk är lätt att känna igen. Enkla figurer, skarpa konturer, klara färger. Även kroppsvätskor, genitalier, jättelika varmkorvar som dyker upp i annars normala situationer. Verken som ställs ut på Angelika Knäpper Gallery tycks just handla om att försöka vara eller spela normal.
Några tavlor visar tomma rum, och intill dem ett slags utklippsark med en massa delar som skulle kunna tas loss och användas för att fylla rummen med. Det är möbler och även kroppsdelar i flera uppsättningar: armar, ben, kvinnotorsor, (ansiktslösa) huvuden. Man skulle kunna sätta ihop mer än en av den blonda kvinnan med röd klänning som syns på flera andra av bilderna.
Men här och där på tavlorna ser vi kvinnans huvud med flera misslyckade försök till ansikte: en mun hamnar snett uppe i pannan med en lång utstickande tunga, ett slarvigt påsatt plåster eller ett bandage sitter över halva ansiktet, till och med ett grovt ihopsytt ärr vandrar över det släta ansiktet. Det ser ut som någon som försöker bygga en vanlig människa, ett vanligt liv, men misslyckas. Eller tycker själv att hon misslyckas.
En tavla visar ett kök med grå skuggor som formar en mamma med kastrull vid spisen, en barngunga i dörröppningen och en liten flicka i ett hörn. Det ser ut som ett barns tankar om hur ett normalt liv skall se ut. Ett par andra tavlor visar rader med halvtrasiga dockskåpsmöbler vars ditmålade gråa "skuggor" visar något helt annat än föremålen själva. Minnen, önskningar, hemska minnen? En målad tvättmaskin verkar önska att den vore ett träd. På ett annat ställe är en golvlampa fastknuten i ett träd. En lampa är normal och bra, ett träd är normalt och bra, då måste det väl vara OK att knyta ihop dem.
På en annan tavla är rader av små dockor monterade med ansiktena inåt mot duken. Det kan se ut som att de står i skamvrån, men jag tror snarare att de bara inte är intresserade av oss som tittar. För det är de som är normala, inte vi.
På en del bilder dyker det upp en grå snabel ur lampor och husväggar. Den spyr antingen ut eller suger upp något rött. Det kan vara den blonda damens klänning eller kanske hela den blonda damen. I en serie bilder så kramas damen och en riktig elefant så intensivt att de byter näsa och snabel med varandra. Det ser faktiskt riktigt rofyllt ut.
Den största tavlan visar inte längre hur den blonda kvinnan försöker vara normal, utan hur rörigt livet verkligen är. På konstnärsateljéns hyllor står spöken, i den stökiga lägenheten dyker det upp spöken bakom soffan och ur spisen, och överallt ligger det avlagda ansikten. En del av de förbrukade ansiktena är plågade och fulla av tårar. Längst uppe i vänstra hörnet står den blonda kvinnan, naken, kanske redo att försöka sig på en ny dag trots alla tunga känslor och spöken som väntar.
Länk till Angelika Knäpper Gallery
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar