Trompe l'oeil, konstverk som lurar ögat, har målats och älskats i flera hundra år. Det har också blivit sett litet över axeln av finare kritiker. Varför, kan man undra? För att det är så roligt och enkelt att förstå, att kreti och pleti uppskattar det? Kanske också för att det blir litet tjatigt efter ett tag. Nu borde jag inte klaga, för det hör ju inte till vanligheterna att ett hundratal trompe l'oeil-verk är samlade på liten yta, som på Nationalmuseums utställning.
Det är verkligen fascinerande att titta riktigt noggrant på hur konstnärerna har lyckats med att lura ögat. Många, många tavlor visar anteckningstavlor med upphängda brev och dokument, till och med hängande gåspennor, saxar och andra föremål. För sådana tavlor är det ju lättast att välja ganska platta föremål hängda nära (den målade) väggen, för att behålla illusionen så länge som möjligt. En del konstnärer lyckas dock också med att få oss att tro att det hänger en nyss skjuten ripa på väggen.
Ett sätt att skapa ännu mer tredimensionella bilder är att måla ett fönster eller en skåpdörr, halvt öppnat mot det man vill avbilda. Två 1700-talsverk på utställningen av Jacob De Wit är riktigt imponerande: han har målat tavlor som på håll ser ut som marmorreliefer som sticker ut utanför tavlan. Skylten "Rör ej föremålen!" har aldrig varit så nödvändig som nu!
De här målningarna är ju det yttersta beviset på konstnärens skicklighet; så verklighetstroget att det ser verkligt ut. När fotografiet gjorde sitt intåg minskade det omedelbara behovet av att måla av så naturtroget som möjligt, och konstnärer ville söka sig nya utmaningar. Det har förstås också gått att utveckla trompe l'oeil, vilket man kan se i verk av Renée Magritte och även fotografen Nicole Tran Ba Vang, som gjort den suggestiva bilden av en kvinna klädd i sin egen hud som utgör den ena av utställningsplanscherna.
En annan konstnär som skapat trompe l'oeil-verk med helt egen signatur är Lotta Hannerz, och jag är glad att hon finns representerad på utställningen, även om jag hellre velat se några andra av hennes verk där. Jag var också riktigt glad att se det underbara verket Void IV av Anish Kapoor på utställnigen. En halvsfär av mörkblått material blir ett oändligt djupt svart hål när man tittar in mot mitten. Det är så suggestivt att jag får svindel och aldrig vill gå därifrån.
Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Lura ögat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar