Är du ful? Är jag? Har jag ett fjälligt horn i pannan som gör att jag ser grotesk ut? Men jag kanske har sett mitt ansikte i spegeln så länge (hela livet) att jag tycker att jag ser normal ut, medan alla andra bara låtsas ha vant sig vid mig. Så är fallet för huvudpersonen Lette (Peter Engman) i Marius von Mayenburgs pjäs Den fule.
Handlingen beskrivs på några rader: Ingenjör Lette har gjort en patenterad uppfinning, men är för ful för att få presentera den på teknikmässan. Efter en skönhetsoperation blir hans nya utseende en succé - ja, en så stor succé att plastikkirurgen börjar kopiera det till fler kunder som vill bli vackra och framgångsrika.
Eftersom handlingen presenterats redan i reklamen för pjäsen, blir jag frustrerad över hur replikerna rör sig i cirklar runt varandra för att inte genast avslöja vad alla vet utom Lette: att han är otroligt ful - att operationen gjort honom otroligt stilig. Jag tycker inte om den sortens rappa replikväxlingar utan innehåll.
Efter Lettes återfödelse som snygging blir fars-inslaget tack och lov mindre dominerande. De snabba replikskiftena används till att byta scen mitt i en dialog. Det är vågat, och det funkar. Men jag önskar ändå att pjäsen kunnat stanna upp ibland. Ögonblicken av psykologisk vånda är så korta att de nästan är över innan de hunnit göra avtryck. När Lettes fru så ivrigt kastar sig över sin nye, stilige man blir han för ett ögonblick svartsjuk på sig själv, och börjar också undra vem han är.
Helt klart är pjäsen inte någon djupdykning i identitetsproblem, utan en drift med driften att bli så vacker och framgångsrik som möjligt. Lettes nya dragningskraft på kvinnor är något han gladeligen utnyttjar; tillgången på kvinnor känns nästan förpliktigande till snedsprång efter snedsprång. Men när Lettes ansikte dyker upp överallt, är det kvinnornas tur att ha ett stort utbud (tillgång), och snart nöjer sig nästan ingen med mindre än Lettes vackra ansikte, på vilken kropp det än må vara.
Vad leder det till, när alla män ser precis lika snygga och faktiskt likadana ut? Tempot och tonläget i pjäsen skruvas högre och högre upp, in i det rasande slutet. Den fule är en bagatell, och det räcker för några goda skratt.
Länk till Dramatens sida om Den fule
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar