Simson och Delila på Operan

Camilla Saint-Saëns skrev sin opera om Simson och Delila utan politiska eller religiösa motiv. En kraftfull berättelse ur Bibeln och en gnutta exotism var tillräckligt för att inspirera honom till skön musik. I våra dagar har regissören Renaud Doucet och scenografen André Barbe velat dra paralleller till den pågående konflikten mellan israeler och palestinier i samma region. Jag tycker inte att det håller hela vägen.

Operan inleds med otroligt vackra körer där israelerna beklagar sitt slaveri under filistéerna. Deras enda hopp är Simson (Richard Decker), och jo, han leder sitt folk i uppror och befrielse. Det går snabbt, och musiken behåller hela tiden sin ljuvliga karaktär. Strax därefter kommer listiga kvinnor ur filistéerlägret för att snärja israelerna igen och försöka hämnas. Även här avslöjar inte musiken något, utan är mycket vacker och oskuldsfull. Men alla israeler avvisar ändå kvinnornas inviter - förutom Simson, som faller som en fura för Delila (Anna Larsson). Här fungerar det att förankra historien i nutiden, så att inte personerna blir avlägsna folkgrupper för några tusen år sedan.

Delilas och Samsons duett som sträcker sig från passion över tårar till det slutliga sveket är underbar. Än en gång är musiken vacker hela vägen, och inte förrän mot slutet drar det in ett mörkt stråk i klangerna.

Under den instrumentala öppningen till tredje akten går moderniseringen av stycket överbord. Stolta filistéer som kläs till martyrer kunde jag nästan ha haft överseende med, men plötsligt dök det upp en hel självmordsbombarfamilj. Mamma, pappa och litet barn i dynamitbälten. Varför det? Är det för att det inte skall kännas sorgligt när Simson återfår sin styrka och störtar templets pelare över de triumferande filistéerna? Publiken förstår säkert Simsons känslor tillräckligt väl när han, hans folk och deras Gud hånas under filistéernas fest.

Jag tycker att Doucet och Barbe har skapat mer förvirring än klarhet med sina påklistrade referenser till nutid. Det är ändå mestadels ganska lätt att bortse från de visuella politiska kommentarerna. Librettot talar för sig själv, musiken är underbar och sångarna riktigt bra. Speciellt mycket tycker jag om Richard Decker. Fastän han inte alltid träffar tonen direkt, har han en varm klang och mycket känsla i rösten. Sammantaget tycker jag att Simson och Delila på Kungliga Operan är mycket hör- och sevärd.

Länk till Operans sida om Simson och Delila