Jag brukar inte läsa biografier, men den här fångade mitt intresse: en före detta Director-General för brittiska MI5, därtill den första kvinnan på posten, berättar om sitt liv inom underrättelsetjänsten. Det lät som att det kunde bli spännande.
Det är hela sitt liv Stella Rimington berättar om, ända från barndomen över det första mötet med underrättelsetjänsten och till att hitta ett nytt jobb efter att ha pensionerats från den högsta posten inom MI5. Rimington verkar ha ett fantastiskt minne för detaljer, vilket säkert varit till nytta för henne i sitt arbete. Hon berättar om sin uppväxt under andra världskriget och sina skolår men utan att väcka större intresse. Känslor förmedlas i understatements, stora som små händelser nämns i några meningar och lämnas sedan därhän; trots att det inte borde röra sig om statshemligeter än får ingen historia breda ut sig litet mer eller gå djupare.
Härnäst följer Stella Rimington sin make John ut på arbete i Indien, vilket bjuder på litet mer spännande läsning, fastän hennes språk är fortsatt knappt. Det är där som Rimington börjar med enkelt kontorsarbete för underrättelsetjänsten, mer för att ha något att göra om dagarna än med tanke på en karriär. Vi får höra kuriosa om hur säkerhetstjänstens kontor utomlands och senare även hemma i London sköts, och litet om de mer eller mindre excentriska personer som huserade där. I korta ordalag nämns några personer och skandaler som orsakade oro då, men som jag tyvärr inte känner till tillräckligt för att en klocka skall ringa. Nu är det förstås viktigt för Rimington att inte ens i efterhand lämna ut avslöjande detaljer, men jag hade gärna velat veta litet mer om det dagliga arbetet att ta emot information från de spioner hon hade kontakt med.
I den sista tredjedelen har Rimington avancerat till chefspositioner med mer ansvar, och det hon kan berätta om sina uppgifter är mer intressant. Hon behöver inte heller dölja namnen på de toppolitiker hon har att göra med. Det blir riktigt spännande efter att järnridån fallit, och de östeuropeiska underrättelsetjänsterna som tidigare varit de främsta fienderna nu blir möjliga samarbetspartners - men vaksamheten finns förstås kvar på båda sidor.
Händelser ur vardagslivet blandas med världspolitik på boksidorna. Rimingtons prosa är mycket saklig och formell, och interfolierad med uttalanden som antingen är prov på mycket torr humor, eller ingen humor alls. Även om jag förstår att Stella Rimington måste hålla igen med detaljer för att inte kompromettera nuvarande anställda vid MI5, hade hennes historia kunnat bli mycket mer intressant i en bättre litterär gestaltning. Rimington nämner John le Carré med en godkännande nick, så jag tror att jag framöver kommer att välja hans böcker framför de skönlitterära verk Rimington producerat under senare år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar