Figaros Bröllop på Stadsteatern

Va' schysst, sex glada, pilska skådisar ramlar på varandra på Stadsteaterns stora scen och spelar upp en pjäs för oss sexhundra som råkar sitta där! Pjäsen handlar om sex glada, pilska människor som älskar varandra, vill älska med några andra, och intrigerar åt både höger och vänster för att se vem som älskar vem. Kunde nästan vara vem som helst idag.

Scenen är genomkorsad av resårband som lyser rött i halvmörkret, som laserstrålar som bevakar bytet i en modern "Stora stöten"-film. Vad är det de röda strålarna skyddar här? Den äkta kärleken? I alla fall hindras inte skådespelarna från att klampa fram och tillbaka över dem och trassla in sig rejält ibland. De börjar spelet i sina egna kläder, men plockar på (och av) sig rollernas kläder under hela första akten för att vara fullt påklädda i tidstrogna, röda kläder nästan hela andra akten.

Nuförtiden ser vi oftast Figaros Bröllop framföras som en underbar opera av Mozart, men ursprungligen var det en populär pjäs av de Beaumarchais (Pierre-Augustin Caron). De halsbrytande förvecklingarna är jätteroliga även utan musik, både för dem som gillar fars och för dem som inte gör det. Personerna får små vredesutbrott, fnyser, stampar, kastar sig över varandra, och rusar tvärs över scenen och runt, runt. Alla, precis alla skådespelarna är helt fantastiska i sina roller och samspelta som ett urverk: Sven Ahlström, Vanna Rosenberg, Johannes Bah Kuhnke, Tova Magnusson-Norling, Nadja Mirmiran och Alexander Stocks. Högsta betyg till dem!

Jag kan väl erkänna att jag blev litet stressad av springandet i den första akten. Andra akten är inte precis lugnare, men mer intensiv, för att historian går mot sin upplösning och alla äkta känslor faller på plats. Det är galet, osannolikt och otroligt kul.

Länk till Stadsteaterns sida om Figaros bröllop