söndag 2 mars 2008

The Gathering av Anne Enright


Den nästan namnlösa huvudpersonen börjar Anne Enrights bok The Gathering i en klagande ton, vilket jag annars inte brukar gilla vare sig hos böcker eller människor. Men i ljuset av vad hon berättar kan jag förstå att hon mår dåligt. Hennes bror Liam, den hon stod närmast i syskonskaran, har just hittats efter att ha begått självmord. Att föra hans kropp från England tillbaka till Irland och kontakta familjen river upp många minnen, och mest dåliga minnen.

Liam och Veronica hade ingen myllrande, varm, irländsk uppväxt. Den stora syskonskaran var snarast något att skämmas för inför andra, och hemma riskerade man en smäll från pappa eller något syskon. Världen utanför utgör ännu mer av utmaningar och hot mot barn som försöker hitta sin plats bland obegripliga vuxenregler och påträngande sexuella krav. Det blir alltför lätt att ta med sig den ständiga skulden och anklagelserna tillbaka till familjen, och till och med förebrå sin bror för hans egen olycka.

Ett annat särdrag hos Veronicas berättarstil är att hon är mycket metodisk och nästan vetenskaplig i hur hon beskriver situationer, även dem hon inte närvarat vid. Det är som att hon försöker förstå livet genom att plocka händelserna i bitar. Bit för bit försöker hon också pussla ihop plågsamma händelser i barndomen, och vad som kan ha lett fram till dem.

Däremot är hon själv nästan osynlig i texten. Det enda som lyser igenom är att hon verkar äcklas av sig själv; verkar känna sig ful och ovärdig kärlek och acceptans. När hon minns och hatar hur hon och de andra syskonen alltid tassat på tå runt sin svaga mamma, tvivlar hon på att hennes egen familj känner något mer än tolerans för henne själv, om ens det.

Både innehållet och språket i boken är tungt och svårt att ta sig in i, men det känns passande till det hemska fakutm att en älskad men avlägsen bror tar sitt liv. Då och då kommenterar Enright/Veronica triviala situationer mitt i sorgen: hur ett nyss så viktigt möte lätt kan ställas in om ens svåger dör. Veronica ger en sjal till sin mamma, och låtsas att hon kan läsa hennes tankar: So this is what they give you, when your children die. Cyniskt, klarögt, tyngt av den orättvisa situationen.

Barndomsminnen, nutid och händelser från farmoderns ungdom blandas i boken. Allteftersom handlingen framskriden blir jag mer och mer tagen av vad som hänt och händer, och längtar efter att läsa vidare. Sorgen och skammen som syskonen stelnat i är så svår, och jag känner så varmt för Veronica som försöker få fotfäste igen.

2 kommentarer:

Siri sa...

Takk for en veldig god omtale, Jenny B. Denne ligger i bunken over bøker jeg virkelig burde kvinnet meg opp til å lese snart.

Jenny B sa...

Tack för det, Siri! Visst hann du med nästan alla andra böcker på Bookerprisets shortlist (eller till och med den långa listan)? Jag var så imponerad! Den här är sorglig, och den var ganska trögläst speciellt i början. Men den var ovanlig och riktigt bra i hur den skildrade någon som växt upp med för många skuldkänslor och ingen tydlig förlåtelse.