torsdag 27 mars 2008

Herrgården av Anna-Karin Palm


Historian i Herrgården utspelar sig till en början på gränsen till det oförklarliga. Fyra människor på flykt undan ett inbördeskrig snubblar över en vacker, öde herrgård i skogen, märkligt opåverkad av krigstillståndet. När de tar sig in träffar de gårdens ägarinna, som inte kör ut dem utan välkomnar dem. Tillvaron på herrgården verkar vara en dröm som går i uppfyllelse för flyktingar som behöver återhämta sig från traumatiska upplevelser.

Nu berättas händelserna i dubbla återblickar: dels på vad som drivit dem på flykt, dels på vad som hände på herrgården efter att de kom dit. Vi får först aningar om att något hemskt har hänt, och bit för bit får vi veta vad det var. Jag kan irritera mig när det blir för mycket av pusslande med ledtrådar: är berättelsen bra skall det inte behövas att berättaren dinglar med morötter för att man skall läsa vidare. Nu är det inte så mycket av den varan att det blir jobbigt.

Det är inte en utan två onormala situationer som Palm beskriver; ett land som sammanfaller i inbördeskrig, och samspelet mellan hemlighetstyngda gäster och deras närmast allvetande värdinna. Palm balanserar på gränsen till det trovärdiga med sina skildringar. Även om miljöerna och människorna känns levande, så griper de inte tag i mig. Mot slutet av boken börjar jag se vad Palm istället vill säga om en herrgård, stadig och tidlös, oberörd av människor och tragedier innanför dess väggar. Jag tycker om den idén, och skulle faktiskt ha velat läsa ännu mer om just den aspekten; om de olika rummen, om vad som finns i rummen, om husets historia, om än bara i antydningar. Det skulle blivit intressant.

3 kommentarer:

Hermia sa...

Jag har undrat lite vad Anna-Karin Palm tog vägen. Hennes tidigare romaner var jag förtjust i men på senare tid har det inte kommit något som lockat mig, som t ex den här som inte verkar vara någon hit.

Anonym sa...

Hej Jenny B!
I en hel timme har jag nu njutit av dina upplevelser, tankar och reflexioner om litteratur, teater, mat m m.
Ingen annan blogg, som jag läst, har berört mig så mycket, varmt tack!
Fundersam blev jag när jag - via din recension - påmindes om upplevelsen av Marie-Louise Ekmans tristpladdriga pjäs förra året. Jag vill så gärna tro att M-L E blir en bra teaterchef, men minnet av den urtrista föreställningen gör mig orolig.
Av Anna-Karin Palm har jag nog läst allt (jag skriver om hennes författarskap i min bok "52 kvinnliga författare") UTOM "Herrgården". Nu blev jag intresserad av den romanentack vare dina ord här.
Tillgivna
Lena Kjersén Edman

Jenny B sa...

Hermia, jag tyckte riktigt mycket om Faunen och Målarens döttrar, och längtar också efter något lika bra från Anna-Karin Palm.

Lena Kjersén Edman, tack så mycket för din uppskattning! Det värmer verkligen att få höra. Jag tänkte som du om Marie-Louise Ekman. Men så många av Dramatenskådespelarna verkade vara riktigt glada över att få henne som ny teaterchef, så jag hoppas att hon kan vara en bra inspiration för dem, och släppa fram goda författare och regissörer. Det vore ju toppen! För just nu känns det som att många av Dramatens satsningar bara blir magplask, för att de har så dålig verklighetsförankring - eller inte tillräckligt med fantasi!