I Mats Eks uppsättning av Glucks opera Orphée är Orpheus och Eurydike båda lätt skröpliga gamlingar. Det är rörande att se att den åldrade, invanda kärleken uppvärderas så här. Men förutom att det är trovärdigt att de två älskande inte vill skiljas åt efter ett liv tillsammans, så väcker det en del frågor. När Orpheus hämtar sin Eurydike från dödsriket, varför litar hon inte mer på honom trots det underliga att han inte får vända sig om och se på henne? De svåra tvivlen som en ung och nyförälskad Eurydike kan drabbas av, låter annorlunda när de kommer från en kvinna som borde känna sin man bättre. Eller är de bara fortsättningen på ett liv av mer eller mindre barnsligt gnabb och gnäll på den som står en närmast?
Jag har aldrig varit förtjust i Mats Eks koreografi. De medvetet kantiga rörelserna har känts tjatiga och hämmande i några decennier nu. Likaså Marie-Louise Ekmans estetik, även om scenografin till Orphée ändå blivit ganska OK. Men Glucks vackra musik skulle nog lysa igenom vilken uppsättning som helst. Det vackraste är vandringarna till och från dödsriket, över en öppen och naken scen. De vaktande andar som Orpheus möter är också effektfullt skrämmande; halvnakna, halvt missbildade och totalt oberäkneliga vildar. Att Orpheus lyckas blidka dem är verkligen ett kraftprov.
Alla tre sångarna, Anna Larsson (Orphée), Lisa Larsson (Eurydice) och Amor (Jeanette Bjurling), är riktigt bra, liksom Kungliga Operans Kör och dansarna som illustrerar handlingen väl. Jag är glad att jag hann höra uppsättningen till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar