Klarascenen är täckt med en röd, mjuk matta, från vägg till vägg och ända upp i taket. (Nej, det finns inget tak.) Det ser ut som att vi är inneslutna i Olaus Petrii eget hjärta. Det är ju passande, eftersom det är hans passioner som sätter spelet i rullning. Men tyvärr är det mer av Olofs passion som pjäsen hade behövt.
Under nästan hela första akten får vi mest se maktspel mellan kalla potentater. Till och med unge Olof (Jonas Karlsson) med sina stora gester verkar sakna glöd och fokus. Men så följer två intensiva audienser med Ers Nåde, kung Gustav Vasa (Ralph Carlsson) där skådespeleriet och dialogen flyter perfekt, och efter det får pjäsen mer energi. Hela ensemblen överlag är mycket bra, men Christer Fant är speciellt fantastisk i sina roller; slängigt nonchalant men ändå precis i sina handlingar.
Så sekulariserat som samhället är idag, så hade vi åskådare behövt en bättre inblick i vad Mäster Olofs önskade reformation innebar. Vad var det som Olof ville ge åt människorna? Vilka effekter skulle den nya ordningen ha för de som levde av och för kyrkan? Och hur kändes det för människor som funnit trygghet och lycka i sin tro, om man nu sade åt dem att de haft fel i hela sitt liv och måste börja tro något annat?
Den sista problemställningen tas upp av Olofs avoga mor (Gunilla Nyroos), och ekas faktiskt också av Olof själv, mot slutet av pjäsen när han ser det bleka resultatet av reformationen. Det var ju upproret självt som var hans drivkraft och längtan. (Eller, så säger här Strindberg i alla fall.)
Den person i föreställningen som väcker störst sympati är Olofs hustru Kristina (underbart spelad av Sofia Ledarp). Nygift, sysslolös och utan mål i livet uttrycker hon hur hon känner sig underlägsen sin make, som alltid är upptagen med viktiga saker hon inte ens förstår. Till svar kollrar Olof bort henne med en storm av anti-jämställdhetsargument som får mig att skratta och rysa på samma gång. I en senare scen försöker Kristina hålla huvudet högt medan hon måste utstå hur Olofs mor förkastar henne, och håller nästan på att mista sin make på kuppen. Där blir det tydligt att Olofs revolutionsdrömmar inte är tänkta till slut, och inte går tillräckligt långt - i alla fall inte i moderna ögon.
Allra sist bjuds vi på en fantastisk epilog! Det är en scen ur Strindbergs Gustav Vasa, skriven 30 år efter Mäster Olof, där Olof (Sten Ljunggren) och Kristina (Gunilla Nyroos) talar med sin oregerlige tonårsson Reginald (Jonas Karlsson). Där får vi äntligen se den teologiska diskussion och den nerv jag längtat efter hela kvällen, och den blir inte mindre viktig (men jätterolig!) av att den framförs med målbrottsröst av en uttråkad slyngel. Jag önskar att hela pjäsen varit mer lik den scenen, men är ändå glad att vi fick en avslutning som är laddad av både humor och intelligens.
Länk till Stadsteaterns sida om Mäster Olof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar