Absolut Noll av Anna Fock

Pojkarna är i den där åldern där fylla, redlöshet och okontrollerat kräkande känns vilt och roligt, kanske mest när man kan skratta åt en av kompisarna men även när man håller på själv. Där är de inte ovanliga bland ungdomarna i S:t Petersburg, inte bland de vuxna heller. Mer ovanligt och litet hemligt är att de är "ljusblå" - de är homosexuella. Vi följer huvudpersonen Nikita in på glittriga gayställen, fram till en ung ny pojke som kommit dit, hem till kända och okända människor på efterfester med sex. Texten är full av energi och livsglädje.

Man måste ändå vara försiktig. Runt hörnet pyser hatet mot homosexuella, som kommer att växa sig starkare under berättelsens gång. Festerna kan fortsätta men håller man händerna på gatan får man vara beredd på att springa från aggressiva heteromän eller polisen. Men ungefär som för andra berusade människor i resterna av Sovjet så kan poliserna växla mellan brutala och vänskapliga, särskilt om de får några hundra rubel.

Men nu har grabbgänget en ny källa till oro hos den lokala poliskåren. Arkadij, en före detta klasskamrat till Nikita och Aljosja har blivit polis. Han var konstig redan i skolan, och nu har han polisuniform, batong och makt över dem om han vill använda den. Han vill vara killarnas kompis och tränger sig på i krångliga situationer, och man måste vara försiktig när man slinker undan honom så att han inte drar in en på polisstationen för vilket påhittat eller verkligt brott som helst.

Anna Focks debutbok utspelar sig i miljöer de flesta av oss inte känner till, men gör dem verkliga och engagerande för läsaren. Dock tappar den bara aningen i fokus bitvis i andra halvan, och det gör att den snabbt framrullande prosan ibland känns slarvig. I senare böcker har Anna Fock finslipat sitt berättande. Ändå är Absolut Noll mer välskriven och intressant än mycket annat i svensk bokutgivning, och absolut läsvärd.

Fler böcker av Anna Fock:

Väderfenomen

Kustobservationer

Loop av liv på Kulturhuset

Vad finns i ett frö? Av de vackra frön som Kulturhuset delade med sig av till stadens invånare spirade fantasin. Stora som små gav tillbaka sina drömmar om vad som skulle kunna växa ur fröna, och de skrivna eller målade svaren sitter uppsatta på en vägg i utställningen Loop av liv. Andra drömmar handlade om hur man skulle vilja leva i framtiden. Kulturhuset Stadsteaterns dekorverkstad har realiserat en del av de drömmarna, som tidsmaskinen som inte tar dig någon annanstans utan stannar tiden.

Andra av de många verken är skapade av konstnärer, och är antingen interaktiva eller så stora att man kan känna sig omfamnad av dem ändå. Precis vid ingången står två stora Jordskott av Ingrid Ogenstedt. Litet längre in får man ta av sig skorna och gå in i ett rum med dämpad belysning, ljuvligt mjuk matta och inbjudande små hus i böljande former och färger, tolkade av scenograf Märta Fallenius efter skisser av deltagare. 

Litet längre in i utställningen finns en stor knotig urholkad stam av en ask där man får lägga sig. Det är svårt att hitta en bekväm position men det känns som att det är en god uppgift att försöka att skruva sig runt tills man gör det. Resonant Bodies kallas verket av Julia Adzuki, för utanpå asken sitter pianotrådar stämda i C som ger en fin klang som resonerar i träet och i rummet när man spelar på dem.

Kanske är det svårt för en människa att gå obehindrat genom den Tunnel som står intill och som det är öppet att spinna vidare på. Men tänk om det finns andra varelser som kan göra det, eller om man inte skall gå genom just den här tunneln. Loop av liv är en välkomnande och inspirerande utställning för både vuxna och barn.

Länk till Loop av liv

A Murder at the End of the World

Världens ände ligger visst på Island, och vi kan gå med på det, för det är verkligen en annorlunda, nästan utomvärldslig plats på vilken A Murder at the End of the World utspelar sig. En utvald skara flygs dit av tech-miljonären Andy Ronson och hans fru Lee Andersen. De har alla utmärkt sig inom sina områden; Lu Mei bygger smarta städer, Dr. Sian Cruise var den första kvinnan på månen, Martin Mitchell är filmregissör.

Vi följer Darby Hart, som skrivit en bok om hur en seriemördare avslöjades efter att hennes och vännen Bill Farrahs noggrant undersökningar av detaljer som återkom hos några olösta mordfall. Det är sympatiskt och symptomatiskt för serien att de två amatördetektiverna inte är fascinerad av mördaren utan vill ge upprättelse åt hans offer, och att tillbakablickarna på deras sökande ger minst lika stor plats åt deras trevande väg till vänskap och kärlek.

Tillsammans med Darby är det lätt att känna sig välkomnad men bortkommen och omtumlad i anläggningen mitt ute på de isländska snöfälten. Den sparsamma och funktionella inredningen andas återhållen lyx, inte minst rummen med sin behagliga temperatur där fönstren från golv till tak vetter mot det snöiga landskapet utanför. Säkerheten i byggnaden är hög men de boende kan öppna en dörr och ta sig rakt ut i kylan (och vandra runt barhuvade i minusgraderna).

Det drömlika tillståndet tippar nästan över i mardröm när Darby vid välkomstmiddagen återser Bill för första gången på flera år - bjuden till samma exklusiva tillställning vid världens ände. De var så nära varandra, nu är de främlingar, eller är de det? Det hinner de aldrig tala om. Innan kvällen är över dör Bill under mystiska omständigheter medan Darby hjälplös ser på genom den tjocka glasrutan till hans rum.

Ett mord i hjärtat av hans imperium får inte fläcka Andy Ronsons rykte och någon riktig utredning kommer inte på fråga. Darby vill inte släppa händelsen så lätt och under hennes försök att ta reda på mer blir andra gäster möjliga mördare eller möjliga bundsförvanter. Hotfulla saker kan synas i ögonvrån medan hon själv måste hålla masken eller kämpar med någon egen svårighet.

Ett viktigt inslag i TV-serien är den personliga musiken, från Annie Lennox fina cover No More I Love Yous till gästen Zibas innerliga framförande av den klassiska sången Morgh-e Sahar, över den lätt hallucinatoriska 48 Variations for two pianos som Lee i förbifarten ber AI:t Ray att spela. Den musiken låter som ett planlöst klinkande i diskanten, på ytan lugnande men egentligen oroande, och som en ljudillustration av de framsynta människor som byggt sig en befäst borg i civilisationens utkant - en periferi som kommer att bli ett eget centrum för några få. Det långsamma tempot och den underliga stämningen gör A Murder at the End of the World till en minnesvärd berättelse, mer än bara ett mordmysterium. Dock är den som bäst i de första avsnitten, innan mordgåtan och dess lösning börjar ta mer plats, men den är ändå mycket svår att slita sig från.

Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou

En del människor har en dubbelgångare och därtill ett djur som följeslagare. Det är ingen belöning utan en hemlig förstärkning för en människa som är destinerad till att begå brott. Det är sorgligt att få läsa om hur tioåringen Kibandi tvingas att dricka en magisk dryck som manar fram hans dubbelgångare och binder honom till sitt djur. Men innan det får vi mycket om djuren i landet, och om människornas seder, av just det djur som varit Kibandis följeslagare, ett piggsvin.

Magin i byn där Kibandi växer upp är konkret och stark. Några vita antropologer som kommer för att studera byborna vill först inte tro på den, men blir överbevisade när de själva dras in i en ritual och inte kan styra sig själva. Ha, där fick de! 

Men till slut är Kibandi vuxen och börjar använda sig av sin dödliga magi. För tyvärr är det inte ens så att han har kraft att göra sig själv rik och mäktig, utan bara att döda dem som förnärmar honom, eller deras käraste för att såra dem djupt. Det är till det han skickar ut piggsvinet, vår berättare. När Kibandi och piggsvinet börjar med dödandet, eller "ätandet" som man säger i byn, går fler och fler människor åt, och efter ett tag blir det en lång uppräkning av alla som får sätta livet till. "Äta" är dock ett passande namn för det är dubbelgångaren som kräver att få mat genom dödandet. 

Men trots sina tricks kommer byborna närmare Kibandis hemlighet och hämnd på honom. När boken börjar är Kibandi död, piggsvinet är förundrat över att han fortfarande lever, och berättar sin historia för Baobab, och så får vi också höra den. Det är en berättelse med många spännande detaljer men i slutändan så sorglig. Vem vann på det myckna dödandet? Inte Kibandi, inte människorna omkring honom, inte piggsvinet.

Kretsen på Stadsteatern

Hilma af Klint blev utkorad av De höga mästarna att måla tavlor som synliggjorde andevärlden. Hur kändes det? Hon var en av fem kvinnor i en grupp som tillsammans mediterade och mottog budskap från andarna, De höga mästarna, som översattes, skrevs ned med mänskliga ord och illustrerades i bilder som inte liknade något annat. Nu var Hilma utpekad som den främsta uttolkaren. Det borde ha varit en svindlande känsla för Hilma av Klimt och kanske lett till slitningar och tvivel i gruppen. Pjäsen Kretsen på Stadsteatern snuddar bara vid det litet snabbt, och låter sedan Hilmas låsningar lösas upp av Gusten Andersson, närmare bestämt kärleken till henne.

Att söka kontakt med andevärlden var inte ovanligt under 1900-talets början, och Hilma af Klint och de övriga kvinnorna (Anna Cassel, Cornelia Cederberg, Sigrid Hedman och Mathilda Nilsson) i gruppen De fem hade varit aktiva i andra mer kända spiritistiska föreningar. Men de hade avskilt sig från dem och sökte sanningen på sin egen väg.

Gruppens extas under meditationen visas som modern dans i vacker koreografi, och det ser oftast spännande och begripligt ut. När pjäsen närmar sig sitt slut växer de numera välkända tavlorna fram under teaterns belysning och även om jag fortfarande inte förstår dem så känns det fascinerande att få sitta mitt ibland dem och föreställa sig Templet de en dag skall pryda.

Länk till Stadsteaterns sida om Kretsen

Foto: Sören Vilks

Bodies

Shahara Hasan är polis i London år 2023 och det är nog inte första gången hon hittar en död kropp på en bakgata. Kanske inte ens första gången hon hittar en naken kropp med en skottskada. Hon följer upp sin ledtråd och får fatt i en pojke hon såg vid platsen, men vad han säger är kryptiskt och undanglidande. Så får vi se den nakna manskroppen hittas på samma bakgata av andra poliskonstaplar - år 1941 och år 1890. Och till sist också år 2053. Utseendet, positionen på marken, ett sår i pannan, skottskadan och en tatuering på handleden övertygar om att det är samma döda person vi ser i fyra upplagor. Men det vet inte de fyra olika poliserna utan påbörjar undersökningar var och en efter sina förutsättningar.

Vi som följer TV-serien Bodies snappar upp ledtrådar från alla de fyra utredningarna, ser likheter och kan börja lägga pusselbitar. "Know You Are Loved" är ett meddelande som när det vävs in i konversationen låter mer hotfullt än kärleksfullt. Samhället vi ser år 2053 är välordnat men snart märker vi att det är skrämmande repressivt, och det tycks utgöra kulmen av vad som har hänt under de tidigare utmärkta åren, men hur gick det till och vad har de inblandade människorna för del i det hela?

Det är ingen hemlighet att Bodies handlar om tidsresor. Det finns olika skolor om hur mycket eller inget alls en resa bakåt i tiden kan påverka framtiden. Vi kan gissa att planer som satts igång redan år 1890 har grundlagt det som kommit att bli samhället år 2053, och det tycks finnas hemliga grupperingar av människor som arbetar för just det under alla år som tickat på sedan dess. Konspirationen verkar så skickligt och listigt planerad och genomförd att det verkar omöjligt att hindra den. Och hur skall de fyra polisinspektörerna kunna dela sin information mellan sig genom tid och rum (främst tid)? 

Logiken i Bodies' historia är inte helgjuten, eller kanske är den det men inte tillräckligt förklarad, och kanske kommer vi att kunna få veta mer i en andra säsong. Men presentationen av handlingen inklusive dess tidsreselogik är tillräckligt övertygande och spännande för att göra Bodies till en serie man bara vill fortsätta och se mer av.

Exit Jorden av Magnus Ivarsson

Ramberättelsen i den här faktaboken är att man - du! - lämnar jorden i en rymdfarkost för att landa på Mars och kolonisera vår grannplanet. I varje kapitel gör så Magnus Ivarsson utvikningar i relevanta teman: rymdfärdernas historia förstås, men också planeter och andra föremål i rymden, och livets uppkomst på jorden. Där har han unika och intressanta kunskaper att förmedla med sin bakgrund som geolog som sedan forskat i bland annat astrobiologi.

Språket är ledigt och lätt att följa, men Ivarsson tummar aldrig på den vetenskapen och har vänligen bifogat en kort men användbar ordlista i slutet av boken. Efter hand som vi fiktiva marsfarare närmar oss vårt nya hem väver författaren in ett kapitel om transhumanism som ett sätt att anpassa oss till ett liv i helt annorlunda och potentiellt dödliga miljöer. 

Optimismen är stark och uppmuntrande när Ivarsson berättar om vad svampar kan göra för oss: bryta ned giftiga ämnen till användbara material, och tillverka bostadshus, rymddräkter och mat på bordet för marskolonisatörerna. Den här entusiasmen är bra för att få en att rikta insatserna mot något som kan bli riktigt användbart och till och med roligt i en avlägsen framtid, även om det finns en hel del jobb kvar för att få allt att fungera. Sammantaget gör det - den vetenskapliga grunden, visionerna och de konkreta exemplen på ett liv på mars - Exit Jorden till en underhållande bok som man också lär sig och får nya tankar av.