Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou

En del människor har en dubbelgångare och därtill ett djur som följeslagare. Det är ingen belöning utan en hemlig förstärkning för en människa som är destinerad till att begå brott. Det är sorgligt att få läsa om hur tioåringen Kibandi tvingas att dricka en magisk dryck som manar fram hans dubbelgångare och binder honom till sitt djur. Men innan det får vi mycket om djuren i landet, och om människornas seder, av just det djur som varit Kibandis följeslagare, ett piggsvin.

Magin i byn där Kibandi växer upp är konkret och stark. Några vita antropologer som kommer för att studera byborna vill först inte tro på den, men blir överbevisade när de själva dras in i en ritual och inte kan styra sig själva. Ha, där fick de! 

Men till slut är Kibandi vuxen och börjar använda sig av sin dödliga magi. För tyvärr är det inte ens så att han har kraft att göra sig själv rik och mäktig, utan bara att döda dem som förnärmar honom, eller deras käraste för att såra dem djupt. Det är till det han skickar ut piggsvinet, vår berättare. När Kibandi och piggsvinet börjar med dödandet, eller "ätandet" som man säger i byn, går fler och fler människor åt, och efter ett tag blir det en lång uppräkning av alla som får sätta livet till. "Äta" är dock ett passande namn för det är dubbelgångaren som kräver att få mat genom dödandet. 

Men trots sina tricks kommer byborna närmare Kibandis hemlighet och hämnd på honom. När boken börjar är Kibandi död, piggsvinet är förundrat över att han fortfarande lever, och berättar sin historia för Baobab, och så får vi också höra den. Det är en berättelse med många spännande detaljer men i slutändan så sorglig. Vem vann på det myckna dödandet? Inte Kibandi, inte människorna omkring honom, inte piggsvinet.