Hilma af Klint blev utkorad av De höga mästarna att måla tavlor som synliggjorde andevärlden. Hur kändes det? Hon var en av fem kvinnor i en grupp som tillsammans mediterade och mottog budskap från andarna, De höga mästarna, som översattes, skrevs ned med mänskliga ord och illustrerades i bilder som inte liknade något annat. Nu var Hilma utpekad som den främsta uttolkaren. Det borde ha varit en svindlande känsla för Hilma av Klimt och kanske lett till slitningar och tvivel i gruppen. Pjäsen Kretsen på Stadsteatern snuddar bara vid det litet snabbt, och låter sedan Hilmas låsningar lösas upp av Gusten Andersson, närmare bestämt kärleken till henne.
Att söka kontakt med andevärlden var inte ovanligt under 1900-talets början, och Hilma af Klint och de övriga kvinnorna (Anna Cassel, Cornelia Cederberg, Sigrid Hedman och Mathilda Nilsson) i gruppen De fem hade varit aktiva i andra mer kända spiritistiska föreningar. Men de hade avskilt sig från dem och sökte sanningen på sin egen väg.
Gruppens extas under meditationen visas som modern dans i vacker koreografi, och det ser oftast spännande och begripligt ut. När pjäsen närmar sig sitt slut växer de numera välkända tavlorna fram under teaterns belysning och även om jag fortfarande inte förstår dem så känns det fascinerande att få sitta mitt ibland dem och föreställa sig Templet de en dag skall pryda.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar