Framlyktorna på bilen som familjen Torrance anländer i ser hotfulla ut - vi vet ju var ondskan kan finnas i en historia av Stephen King. Den här gången är det Overlook Hotel vi är på väg till, och pappa Jacks skämt om att hysta sonen Danny/Doc över kanten från utsiktspunkten har en dålig ton. När familjen sätter sig sig i bilen igen har det smugit in en blåklädd pojkfigur som bara Danny kan se i baksätet.
 |
| Foto: Emmalisa Pauly |
Hotelldirektören välkomnar Jack och Wendy Torrance som skall se efter hotellet medan det är stängt under lågsäsongen. Hotellets kock Dick Hallorann tar Doc avsides för att tala. Han känner igen pojkens förmåga att se mer än andra, och varnar honom för att hotellet är fullt av oroliga andar av dem som dött där - inte sällan under grymma omständigheter. Se bort! Låtsas som att du inte ser dem!
Samma avbrutna livsöden läser Jack om i dokumenten som är på väg att brännas upp i den opålitliga värmepannan. Divan som skar upp handlederna i sitt badkar... Förre vaktmästaren Delbert Grady som blev galen och högg ihjäl sin fru och tvillingdöttrar för att "tillrättavisa" dem... I ett sjukligt, grönaktigt sken tar personerna ur hotellets historia form och bjuder in Jack till baren där festen alltid pågår. Hans sinnesstämning förvärras ytterligare av visionerna av den döde fadern, barndomens plågoande som pressar Jack att även han "tillrättavisa" sin olydiga familj. Så blandas dålig självkänsla, upprepade misslyckanden och en toxisk idé om familjens överhuvud till hat mot ens allra närmaste.
Doc kan inte låta bli att utforska hotellet, hur skrämmande det än är, och blir fysiskt attackerad när han möter de olika spökena. Även Wendy känner av den växande oron, och hennes hopp om att familjen skall komma varandra närmare slår över i skräck för vad hotellet gör med Jack, och vad Jack kan göra med familjen.
Skickligt dras operascenens kolsvarta draperier uppåt, nedåt och åt sidorna för att forma knivskarpa inramningar till hotellrum, dörrar och hissdörrar. Mörka gestalter smyger fram och skakar osynligt om de levande människorna, medan de döda lockar och lockar Jack med sin eviga fest - otäcka men spännande. Musiken är skarp och har ofta en oroande disharmoni, utom när Dick Halloran sjunger. Då vänds klangerna äntligen till något tryggt, buret av Luthando Quaves vackra röst.
 |
| Foto: Jonas Persson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar