Staden av Perhat Tursun

Vår namnlöse berättare rör sig på stadens gator utan att känna sig hemma där, eller ens någonstans i världen. När han skrev på sitt anställningskontrakt intygade han att han inte behövde bostad. Den leende men ändå iskalle mannen på firman pekade ut flera stavfel som han skrattade åt och krävde rättning på, medan vår berättare såg ännu fler stavfel som han hoppades inte skulle märkas. Han har alltid tyckt om stavfel och på olika sätt försökt läsa in nya betydelser i dem. Skulle han kunna skriva tydligare på sitt hemspråk, uiguriska? Nej, det kan han ännu mindre av än de kinesiska skrivtecken som så lätt blir fel.

Och han har ingen bostad i Ürümqi. Han har försökt att sova över i en vrå på kontoret, men man kom på honom, och nu måste han söka ett rum i staden. När arbetsdagen är över går han ut på gatorna som alla är insvepta i en dimma där andra människor dyker upp. Många av dem har fula ansikten som beskrivs av vår berättare i detalj. Många av dem beter sig också avståndstagande - i bästa fall stirrar de oförstående, i värsta fall blir de aggressiva. Mannens utseende och dialekt gör honom till en oönskad främling i staden, det står klart redan av den förste han möter, en man som går förbi och muttrar "Hugg ner människorna från de sex städerna... Hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg, hugg..." Med "de sex städerna" menas uigurernas hemtrakter.

Förutom felstavade ord, brukar vår huvudperson addera och analysera siffror som dyker upp i vardagen, för att lösa dem som chiffer och kanske hitta ledtrådar till livet i dem. En smutsig, trampad lapp från kontorets golv innehåller några siffror där den enas oläslighet gör den ännu mer lockande och nödvändig att tyda. Under hans irrfärder längs bakgatorna kommer mannen att andra lappar och föremål på marken vilka han försöker tolka och sätta in i större sammanhang. När han ser en nyckel på gatan tänker han

    Vart gick den här nyckeln? Den var rätt stor. [...] Kanske hade personen som tappat den letat efter den ett tag. Om det var en kvinnas nyckel väntade hon nog utanför porten utan att kunna ta sig in, medan hennes granne kikade på hennes fylliga kropp genom ett hål i sin egen dörr och fantiserade om att de låg nakna bredvid varandra.

    Eftersom det finns mer än två miljoner människor i den här staden måste det finnas mer än två miljoner nycklar här. Vissa har ju inte bara en eller två nycklar, utan hela nyckelringar. Just nu var jag kanske den enda personen i staden som inte ägde en nyckel. Jag bodde här i mellanrummen mellan de ordentligt låsta husen, utan en enda nyckel eller tillgång till en öppen dörr.

Jag kände ingen i den här underliga staden, så jag kunde inte ha vare sig vänner eller fiender här.

Den sista meningen upprepas flera gånger genom boken, men fastän den borde vara sann, späs invånarnas fientlighet mot främlingar på av hans uiguriska ursprung.

När minnen från barndomen och den våldsamme fadern tränger sig på, får man ännu mer förståelse varför han sedan barndomen försökt läsa i så väl skrivtecken som slumpmässiga föremål för att förstå hur världen hänger ihop. Men till de låsta dörrarna, den täta dimman och de aggressiva människor som dyker upp ur den verkar det inte finnas någon nyckel till förståelse för den uiguriske mannen i Ürümqi.