Shampoo Planet av Douglas Coupland

Året efter debuten som skapade ett nytt uttryck, Generation X, kom Douglas Coupland ut med Shampoo Planet (1992), en uppföljare som fyllde i detaljerna hos en generation som svikits av historien och vänt sig till ägodelarna. Jag blev intresserad när jag läste ett utdrag i Cosmopolitan UK (ja, verkligen!), och det tog mig alltså bara 15 år att komma till skott och läsa hela boken. Även om jag inte är tonåring längre, identifierar jag mig starkt med de unga huvud-personerna vid deras hållpunkter i livet.

När hippie-föräldrarnas självförverkligande stelnat till själviskhet, är de råd de kan ge inget stöd i det modernalättrörliga samhället. Inget konstigt att barnen och ungdomarna söker sin trygghet i saker. Eller consumer durables, som Tyler Johnson kallar dem, medan han ger smeknamn åt sina mest älskade prylar: den specialinredda bilen kallas the Comfortmobile, och han välkomnas hem av sina småsyskon med en proppfylld minikyl:

"We bought name brands!" Mark proudly announced as I opened the door in a wash of fondness. "All of them safe and heavily advertised."

Trots att ungdomarna (till synes) lever i ett överflöd av varor och gladeligen definierar sig med vad de köper, äter och tvättar håret i, låter inte Coupland dem framstå som bortskämda och skrytsamma, bara väl bevandrade i vad som krävs för att behålla fotfästet i den moderna världen. Man hör också ofta en underton av sorg men acceptans över hur ytlig och lättköpt världen är. Det, tillsammans med hur energiskt de tar sig an sina nästa projekt, må det vara att klara sig från dag till dag, gör det lättare att känna sympati med dem.

Jag blir litet oroad när den första klichén dyker upp: den unge amerikanske pojkens InterRail-trip i Europa. Inte nog med det, därtill kliché nummer två; den franska sommarflirten som verkligen dyker upp på förstutröskeln, och skakar om i förhållandet till den "riktiga" flickvännen. Men Coupland hanterar det med samma intelligens och smärtsamma blandning av engagemang och avståndstagande humor, och gör händelserna intressanta hela vägen. Även de andra böcker jag läst av Coupland (Microserfs och Eleanor Rigby) innehåller den mix av lättsinnighet och djupsinnighet som gör att jag känner mig tröstad och moderniserad på samma gång.

Fler böcker av Douglas Coupland:
Generation X
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic 
Hey Nostradamus!
JPod
The Gum Thief

Länk till Douglas Couplands fylliga website

Mondän på Norrmalm

Att äta middag på Mondän är en njutning från början till slut. Lokalen lyckas med att vara sober och inbjudande på samma gång, med stora fönster mot det lugna gathörnet utanför. Personalen är effektiv och omtänksam, och kunnig om menyn och vinlistan.

Tre sorters smakliga, minutfärska kuvertbröd bärs fram innan förrätten och flera gånger till under kvällen. På menyn finns förfinade rätter ur en bred europeisk tradition, lagade med stor kunnighet och finess. Mandelpotatisblinier med löjrom är en genialisk förrätt. Consommén som ackompanjerar ungtuppen är mild och välbalanserad, men måhända litet salt, särskilt i jämförelse med själva tuppen. Hoppa inte över efterrätten! Chokladbavaroisen är stadig men smälter i munnen, och har en fantastisk chokladsmak. Karamellparfaiten är också perfekt. En underbar avslutning på en mycket god måltid.

Länk till Mondäns hemsida

Min spegelbild i dina ögon av Teater ZuXé

Miranda och Annie är två unga kvinnor som jobbar på samma kontor. De har varsin plan för att få kontroll över livet och vara lyckliga. De känner båda av utseendefixeringen och kämpar för att kontrollera sin vikt, den ena genom att mäta och väga varje matbit, den andra genom hård träning. De berättar för publiken om sin planering, och hur nöjda de är med sig själva. Eller är nöjdheten bara en muntlig affirmation och en del av planen för att uppnå lyckan? Det ironiska är att de är avundsjuka på varandra, tror att den andra är perfekt och inte behöver jobba hårt för att hålla sitt liv flytande. Men är man verkligt lycklig behöver man inte leta efter yttre fiender eller vara avundsjuk.

Mindre kriser på jobbet för flickorna närmre varandra, men miss-tänksamheten tar snabbt över vänskapen igen. De bästa scenerna är när Annie och Miranda konfronterar varandras kontrollstrategier. Scenerna på jobbet känns mer som transportsträckor dit, och är så orealistiska att det blir litet tråkigt. (Förutom den koreograferade skrivmaskinsvalsen! Det är härligt att se de meditativa klick-rörelserna i stereo.) Krogscenerna blir också litet väl långa och är nog roligare på scenen än för publiken.

Alexandra Wibergh och Zandra Hällström utgör Teater ZuXé, och har skrivit och regisserat sig själva i pjäsen Min spegelbild i dina ögon. Det är fantastiskt att få se något så utbrett som unga kvinnors press till att vara vackra sättas upp på scen, istället för att tas för givet och fnysas bort. Tyvärr känns pjäsen bitvis övertydlig, och som att den bara riktar sig till unga kvinnor med problem, men det är ändå riktigt bra att få se ett trovärdigt stycke med hög igenkänningsfaktor för många.

Länk till Teater Zuxés blogg

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda

Vilken poetisk titel! Med bara några ord skapar Anna Gavalda en stark känsla av längtan, och sätter an tonen för hela boken. Tyvärr räcker det inte hela vägen. Den första novellen i boken börjar flamsigt, med en berättare som vänder sig till läsaren och försäkrar att allt hände just så, och riktigt ber om att bli trodd. Jag brukar inte gilla den sortens direkta tilltal, och jag gör det inte nu heller. Nu varieras rösten mellan de olika novellerna, och det är bra. Men historierna berättas ändå alltid litet för snabbt. Det är synd, för Gavalda har hittat spännande och viktiga scener ur liv som är värda att höra mer om. Men eftersom hon inte går djupare, och eftersom språket är så enkelt att det nästan verkar ursäktande, blir inte boken så bra som den skulle kunnat vara.

Bergamott på Kungsholmen

Restaurangen Bergamott är fantastiskt charmig, och ljudnivån blir snabbt hög av de skrattande sällskapen vid alla bord. På griffeltavlor står menyn skriven med krita: fransk husmanskost, ofta tillagad på lokala råvaror som varierar efter tillgång. Varje rätt är läckert beskriven, och genomläsningen får det att vattnas i munnen. Men när väl rätten kommer in, smakar det aldrig lika gott som det lät. Maten är inte dåligt tillagad, men heller inte bra. Något fattas i kryddningen, och de generöst tilltagna huvudrätterna är kladdiga. Servicen kan ibland bli litet trög, och rätterna kan ta tid på sig. Stället är ändå alltid välbesökt, säkert för den goda stämningens skull. För min del räcker det tyvärr inte.

Länk till restaurang Bergamott

Louise Dorph på Angelika Knäpper Gallery

På Angelika Knäpper Gallery visas just nu Louise Dorphs utställning Debut, ett antal målningar som ser ut att vara från en annan värld. Färgskalan är overklig, och motiven är stiliserade till avgränsade färgfält med klara linjer. Tavlorna föreställer stillsamma landskap utan människor, ofta små båtar i lugna vatten, men de påminner om färgfälten på kartor. Jag kommer också att tänka på femtio år gamla foton där minnet av händelserna har försvunnit, och färgerna har bleknat. Istället för svartvita bilder ser vi grön-blå-beige bilder från en annan tid. Tavlorna är sagolika, rogivande och mycket sevärda.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

House of Meetings av Martin Amis

Jag hyste länge en hatkärlek till Martin Amis. På 90-talet läste jag alla hans böcker, inklusive essäsamlingarna. Jag tyckte att han oftast verkade ha utgått från en briljant idé till en bok, och sedan skildrat den alltför klichéartat. Det störde mig också hur hänsynslöst Amis verkade se på sina människor, som om de var engångsartiklar han kunde behandla hur han ville och sedan kasta. Det som drog mig tillbaka till böckerna var hans flödande språk, som var transparent på
ett bra sätt, om det kan låta rimligt. Nu har det gått några år, och jag har missat ett par av Amis' böcker.

Efter Koba the Dread, en faktabok om Stalins terrorvälde, har han i boken House of Meetings gett sig på att berätta om en man som överlevt flera år i ett arbetsläger i Sibirien: hans liv före och efter det, och hur det påverkat den han är.

Parallellt med att vara förbrukningsvaror, har Amis' protagonister själva varit brutala, redo att slå, våldta, stjäla och vara allmänt omoraliska. Det har känts som att Amis vill säga "Titta här, så här hård och vulgär är världen, hoppas ni blir rädda nu, borgarbrackor" vilket är litet larvigt, eftersom han själv kommer från en så priviligerad bakgrund. I den här boken går han ett steg längre: han skapar en tvivelaktig huvudperson och försöker ge en bakgrund till hans ilska och cynism. Ja, han låter till och med mannen (som förblir namnlös genom boken) förklara sina mängder av våldtäkter, misshandel och svikna förtroenden i en efterlämnad skrift till en av dem som brukar bli offer i Amis' värld: mannens unga styvdotter Venus, döpt efter kärleksgudinnan och uppvuxen i överflöd i USA.

Tyvärr blir det inte bra. Alla Amis' dåliga sidor samverkar till misslyckandet: hans vårdslöshet med människoliv, att han verkar småskrocka för sig själv när han skriver om våld och äckel, att han är en så dålig människoskildrare att mannens kärlek till sin halvbror Lev och deras gemensamma kärlek, den fascinerande Zoya, känns trovärdig. Referenserna till samtidshändelser känns sökta. Till det kommer att Amis' språk inte flödar som det gjorde förr. Istället försöker han verka seriös genom att skriva torrt och högtravande. Och även om man självklart skall få skriva även om sådant man inte har upplevt, känns inte Martin Amis vuxen rollen att tala för alla ryssar, eller ens bara den här ryssen.

Jag känner att jag inte kommer att återvända till Martin Amis på länge än. Om någon är intresserad av att läsa hans mer underhållande böcker, vill jag rekommendera Money och The Information.