House of Meetings av Martin Amis

Jag hyste länge en hatkärlek till Martin Amis. På 90-talet läste jag alla hans böcker, inklusive essäsamlingarna. Jag tyckte att han oftast verkade ha utgått från en briljant idé till en bok, och sedan skildrat den alltför klichéartat. Det störde mig också hur hänsynslöst Amis verkade se på sina människor, som om de var engångsartiklar han kunde behandla hur han ville och sedan kasta. Det som drog mig tillbaka till böckerna var hans flödande språk, som var transparent på
ett bra sätt, om det kan låta rimligt. Nu har det gått några år, och jag har missat ett par av Amis' böcker.

Efter Koba the Dread, en faktabok om Stalins terrorvälde, har han i boken House of Meetings gett sig på att berätta om en man som överlevt flera år i ett arbetsläger i Sibirien: hans liv före och efter det, och hur det påverkat den han är.

Parallellt med att vara förbrukningsvaror, har Amis' protagonister själva varit brutala, redo att slå, våldta, stjäla och vara allmänt omoraliska. Det har känts som att Amis vill säga "Titta här, så här hård och vulgär är världen, hoppas ni blir rädda nu, borgarbrackor" vilket är litet larvigt, eftersom han själv kommer från en så priviligerad bakgrund. I den här boken går han ett steg längre: han skapar en tvivelaktig huvudperson och försöker ge en bakgrund till hans ilska och cynism. Ja, han låter till och med mannen (som förblir namnlös genom boken) förklara sina mängder av våldtäkter, misshandel och svikna förtroenden i en efterlämnad skrift till en av dem som brukar bli offer i Amis' värld: mannens unga styvdotter Venus, döpt efter kärleksgudinnan och uppvuxen i överflöd i USA.

Tyvärr blir det inte bra. Alla Amis' dåliga sidor samverkar till misslyckandet: hans vårdslöshet med människoliv, att han verkar småskrocka för sig själv när han skriver om våld och äckel, att han är en så dålig människoskildrare att mannens kärlek till sin halvbror Lev och deras gemensamma kärlek, den fascinerande Zoya, känns trovärdig. Referenserna till samtidshändelser känns sökta. Till det kommer att Amis' språk inte flödar som det gjorde förr. Istället försöker han verka seriös genom att skriva torrt och högtravande. Och även om man självklart skall få skriva även om sådant man inte har upplevt, känns inte Martin Amis vuxen rollen att tala för alla ryssar, eller ens bara den här ryssen.

Jag känner att jag inte kommer att återvända till Martin Amis på länge än. Om någon är intresserad av att läsa hans mer underhållande böcker, vill jag rekommendera Money och The Information.