Daniel Sävborg tar i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria upp ett antal dylika berättelser om kungar och andra personer som levde för flera århundraden sedan. Många av dem omtalades som något som verkligen hänt, men i så avlägsen historia att det halvt kunde ses som en mytisk tid, på liknande sätt som Odysséen. I vissa fall sades kungen i fråga kunna räkna släktskap till Oden, i andra fall skedde magiska händelser med dem.
Dock hände det under åren efter att historietecknare, författare, arkeologer och krönikörer försökte belägga historierna historiskt, ofta som en del i ett byggande av Sveriges historia, eller för att skapa sedelärande berättelser för sin samtid. I det arbetet hände det ofta att en ny skribent något hundratal år senare plockade upp ett knapphändigt omdöme ur till exempel 900-talets Ynglingatal, lade till en egen kommentar och så förändrade historiens innehåll. De utbroderande stroferna kan ha kommit till av dåtida jämförelser med samlingar från andra håll, av ett stavfel eller en felläsning, en ny sorts tolkning av gamla skrifter och fynd, eller ha sitt ursprung i den nye författarens egna tolkningar. Från kapitlet om Slaget på Bråvallarna citerar jag Sävborgs omdöme om en av historieskrivarna: "[Petter] Rudebeck var en rätt tidstypisk blandning av seriös fältarbetare, lärdomsbjässe och nationalchauvinistisk stolle."
Bokens första kapitel om Kungen som drunknade i ett mjödkar är en god illustration av hur Kung Fjolner, om vilken man i Ynglingatal läste nästan bara det som rubriken säger, tillskrivs egenskaper och handlingar allteftersom nya skribenter tar upp hans öde. Ett tag sägs drunknandet vara ett straff för att han varit för förtrolig med sina underlydande, i ett annat sekel höjs han upp till en fruktbarhetsgud, men när vi närmar oss våra dagar ses han som en ömklig figur att skratta åt.
Liknande omvärderingar sker med de flesta andra personer och händelser som Sävborg tar upp, vilket i sig är värt att minnas även om man säkert i alla tider tänker att man går så nära källorna man kan för att utvinna fakta. Eller så varierar historierna om vilka som står mot varandra i vilka slag; vem som strider mot sin egen bror; vilken skön prinsessa vars hjärta krossas då hennes älskade dör på slagfältet. Hjalmar och Ingeborg är ett älskande par med ett sorgliga öde som var välkänt, trots att vägen dit skilde sig i olika versioner av deras saga. De skall ha levt på 400-talet e.Kr. (eller femhundra år tidigare), och på 1800-talet fick deras historia ett uppsving och skrevs om i böcker ett flertal gånger. Tavlor och skulpturer av dem båda skapades, och på bokens omslag syns ett av verken, där åskådaren vet att den väntande Ingeborg snart kommer att dö av hjärtesorg.
Att hålla isär alla olika källor, deras versioner och vilka andra versioner de kan ha inspirerats av eller tagit spjärn mot, är säkert ett mödosamt arbete som kräver stor noggrannhet. När Daniel Sävborg redovisar detta för lekmän i sin bok blir tonen en blandning av detaljrikedom och pratighet vilket gör läsningen litet tung. Dock är både ursprungshistorierna och förvandlingarna de har genomgått fascinerande och underhållande, tillika hur de levt i människors minne men bit för bit försvunnit ur medvetandet.
