David hastar över den tomma parkeringsplatsen med en knallröd handväska i handen. Han är stressad, saker har gått fel, inget är riktigt som det skall. När han kommer in i möbelaffären stiger förvirringen och stressen med varje nytt replikskifte. Butiken är på väg att läggas ned, så flera möbler är täckta med plast i de labyrintartade salarna. Hans bror Gruffud flirtar med expediten. Hans mamma har satt sig i en soffa och tänker inte gå därifrån.
Känslan är att tiden håller på att rinna ut för alla planer David har, medan fler och fler saker går fel. Han skall hämta dotterns födelsedagstårta, men bilen startar inte. Mamma beter sig fortfarande konstigt, och det gör alla andra också. Visst är situationen udda, och ingen har erfarenhet av hur man bäst handlar i läget för handen. Men alla verkar svara på andra frågor än de David ställer, och handlar som om reglerna i vår vanliga värld inte gäller.
Liksom i förlagan, Jerker Virdborgs bok Mamma i soffa, händer det mycket fastän det egentligen inte händer någonting. En underlighet följs av en ny och mer förvirrande underlighet, till den grad att inget verkar normalt längre. Vanliga handlingar som att äta och sova sker nu på helt oväntade och halvt ovänliga platser. Är det en tillfällig avvikelse eller kommer livet aldrig att rulla tillbaka till kända hjulspår igen? När filmen styr bort från boken och över till metafysisk stämning och symboliska vändningar, är det inte en självsvåldig omskrivning av historien av regissören Niclas Larsson, utan ett sätt att låta filmen visa omvälvningarna på ett annorlunda sätt än en text kan göra.
De tre syskonen - David, Gruff och den buttra Linda som snart ansluter - är sammantvingade av omständigheterna, tre vuxna som borde samarbeta men som knappt känner varandra. David är den som försöker ordna upp allt, en roll han har haft sedan han var barn. Han spelas trovärdigt och inkännande av Ewan McGregor, och inte alla skådespelare skulle kunna finna den balans mellan återhållen oro, frustration, förvirring och sorg som David glider mellan. Finns det en lösning på situationen? Kanske är det bäst att sluta fråga, ge upp och bara dras med i det som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar