Vi har singer/songwriters än idag, men inte på samma sätt som på 1960-talet. Där fanns de med bara en gitarr och en stark röst ensam mot vinden, men också de som likt Scott Walker lät en stor orkester ackompanjera minst lika stora känslor i sina sånger. Han hörde till The Walker Brothers men hade en framgångsrik solokarriär som sträckte sig över flera decennier och också ändrade uttryck mot mer experimentell och svårtillgänglig musik mot slutet. Men det är främst de stora, magnifika låtarna som framförs i hyllningskonserten med Magnus Carlsson, Radiosymfonikerna och ytterligare några utvalda musiker. Tre utsålda konserter blev det, och en inspelning går just nu att se och höra på Berwaldhallen Play.
Evenemanget inleds med välkända låtar skrivna av Scott Walker själv, New Dawn och Plastic Palace People, följt av andras låtar som Walker tog upp och gjorde till sina egna; After the Lights go out och No Regrets, där den senare får ett countrysound tack vare Johan Lindströms pedal steel guitar. Det är en liten omväxling och det är fint, men inte för att det behövs för det är så njutbart att höra den stora, skickliga orkestern fånga upp och spegla texterna. Det är inte så att känslorna svallar på max hela tiden, men de stiger ofta i inbjudande crescendo fram till refrängerna. Sångerna berättar historier på ett sätt vi sällan hör idag - personliga berättelser om kärlek och krossat hjärta, eller lika gärna om världen och dess orättvisor. Jacques Brels Next och senare också den virvlande Jackie är starka historier som täcker allt detta på samma gång.
Med bandet Weeping Willows tog Magnus Carlsson tillbaka det här ärliga, oironiska sättet att med vackra melodier och stora arrangemang öppna sitt hjärta för världen, och det är fint att höra honom sjunga med Radiosymfonikernas kompetenta uppbackning. Däremellan låter det innerligt på ett annat, minst lika fint sätt när Oskar Biens ljusa stämma sjunger Leonard Cohens Suzanne och senare Radioheads Everything In Its Right Place. En annan musiker som blev inspirerade av Scott Walker var David Bowie, och vi får höra hans fina Word on a Wing, och Walker-låten han gjorde en cover på, Nite Flights, här i en snabbare hetsigare version.
I en sväng över de mer experimentella låtar Walker skapade hör vi bland annat Per "Texas" Johanssons maffiga kontrabasklarinett i Epizootics!. Som extranummer på en med rätta bejublad konsert får vi höra 30 Century Man och The Sun Ain't Gonna Shine Anymore, och det är grandiost och just som det skall vara. Dock, så vacker som den här konserten var kan man ändå önska att musiken tog sig ut från konserthallen och fyllde våra radiovågor igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar