Det kan ju vara skönt med en helg hemifrån, i en stor fin villa litet utanför staden. Helt spontant bokar Amanda ett hus över nätet så att hela familjen Sandford kan åka dit på en mini-semester redan samma dag. Maken och barnen klagar inte, särskilt inte när de kommer fram till det tjusiga huset med pool och generösa ytor. (Fast skåpet med viner är låst, säkert med flit.) Och i närheten finns en strand dit familjen beger sig.
Men det börjar hända konstiga saker. En stor oljetanker styr rakt mot stranden. Är det fara å färde? Måste vi flytta på oss? Sådant här skall väl inte hända? Skall vi fly nu? Det är en god föraning om vad vi kommer att få mer av i berättelsen om familjens helg. Det händer underliga saker, men sådant brukar ju lösa sig utan panik, eller hur, vi lever ju i ett ordnat samhälle? Eller har alla regler slutat att gälla, måste vi göra något extraordinärt just nu, springa, fly? Alla analyser och val försvåras av att internet är nere, och att de få meddelanden som knastrar in talar om hackerattacker. Att familjen befinner sig i okända omgivningar, och att närmsta granne inte syns till, krånglar också till verklighetsuppfattningen. Ännu svårare blir det när två främlingar dyker upp på tröskeln och ringer på. De säger att det är de som äger huset och har hyrt ut det till familjen Sandford, och att de vill komma in och sova i sitt hus.
Människorna vi ser reagerar på olika sätt inför de diffusa hoten. Amanda hamnar i panikläge medan maken Clay är lugnare, men inombords pyr även hans oro. Far och dotter Scott som säger att det är deras hus, kan man lita på dem eller är de den farligaste faktorn i hela situationen?
Även med knapphändig information växer insikten om att det faktiskt är något omvälvande som skett och håller på att ske. Fler konstiga, dödliga olyckor inträffar, de vilda djuren beter sig underligt, och George Scott avslöjar bit för bit mer om varför de kom till huset. Men när det står klart att världen är i gungning och inget är som det brukar, vad gör man då, med paniken lurande i bröstet?
Regissören Sam Esmail satte en personlig prägel på TV-serien Homecoming häromåret, och den syns även i Leave the World Behind. Någon kanske irriterar sig på kameravridningarna och soundtracket som trummar upp overklighetskänslan till elva, men man kan också ta det som hjälpmedel för att verkligen känna att verkligheten har rämnat. Skådespelarnas insatser är täta och trovärdiga, och tillsammans med dem känner vi hur spänningen stiger genom varje välvald scenväxling. Det finns inget vanligt liv att leva längre. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar