Eurocon 2023, lördagen

Strange New Worlds

Katja Lindblom, Anton Lindbro, James Shields, Vincent Docherty (moderator)

Vi läser och skriver berättelser om andra planeter, men hur ser de ut i verkligheten? Något av det bästa jag vet är att höra hur mycket astronomer hunnit ta reda på om de exoplaneter som upptäckts, och om hur det går till, och det var just vad vi fick i panelen Strange New Worlds. Låt mig först hänvisa till en webbsida som förklarar hur man hittar exoplaneter, istället för att jag skall försöka plita ned något om transit-metoden och wobble-metoden.

Det finns dock förbehåll med metoderna och man kan se några av problemen bara genom att försöka applicera dem på vårt eget solsystem. Om stjärnan man studerar har en planet med en omloppstid på ett år likt vår jord, eller till och med mer, ökar risken att transitmetoden inte fungerar då man sällan fokuserat på en stjärna under så lång tid. De exoplaneter som hittills hittats har haft snabbare omloppstid. Motsvarande med wobble-metoden: man skulle kunna se att solen påverkas av omkretsande planeter men inte kunna urskilja hur många planeter och av vilken sort de är. Hoppet ligger till förbättringar i direct imaging-metoden.

De planeter vi hittills har hittat ligger inom en radie av tusen ljusår, de flesta närmare galaxens centrum. Vi har hittat flera planeter med kort omloppsbana nära sina solar, ofta röda dvärgar. De flesta planeter som hittas är Hot Jupiters, alltså gasplaneter ofta större än vår Jupiter, som ligger nära sina solar. Intressant är att de inte skulle ha kunnat skapas så nära en stjärna utan måste ha kommit till längre ut och sedan vandrat in mot stjärnan. År 2007 hittades en jordlik planet, alltså med en fast yta av sten, som tycks vara kärnan av en tidigare Hot Jupiter.

Rymdteleskopet Kepler skickades ut för att studera tusen solsystem liknande vårt och undersöka de exoplaneter man redan kände till. Det är nu pensionerat och den nya hjälten är James Webb-teleskopet, som har mer avancerade spektrografiska egenskaper och kan göra en noggrannare bild av atmosfärer kring planeter, även om den ännu inte blir komplett. Studerar man en planets atmosfär har man chansen att se om liv kan vara på väg att utvecklas där. Om vi kan undersöka livets uppkomst i olika stadier på olika planeter är det ledtrådar till hur livet uppstod på jorden. Och omvänt, när vi studerar planeterna och dess månar i vårt eget solsystem ger det idéer om hur exoplaneter kan se ut. Därför är det spännande att JUICE nu är utsänd för att forska på månarna kring Jupiter!

(Inte bara titeln på paneldebatten utan också innehållet drog mina tankar till den intressanta podcasten exocast. Rekommenderas varmt!)

Kaffeeklatsch: Ian McDonald

Ian McDonald var inte hedersgäst just den här gången, men jag var glad att han var där och att jag fick tid att småprata om hans böcker. Jag gillar hur han skriver böcker med handling kring ny teknologi och vetenskap och han berättade att han brukade läsa New Scientist, men ju mer naturvetenskapen fragmentiseras, desto svårare är det att hänga med. Dessutom; den svaga mångravitationens inverkan på människan var en viktig pelare i Luna-trilogin, men härom året rapporterades det att effekten inte skedde så snabbt som han räknat med när han skrev den första boken så det blir lätt så att vetenskapen springer ifrån det man skriver. Men han håller fortfarande utkik efter nya händelser i tekniken, och så visade han oss den kusliga AI-genererade bilden LOAB med lika kuslig origin story. Är kvinnan på bilden en Jungiansk arketyp eller AI:ns undermedvetna?

Därefter modererade jag en panel om samtida TV-serier med SF- och fantasyinnehåll med väl förberedda paneldeltagare, och det var mycket trevligt!

Tillbaka till månen och vidare till Mars

Katja Lindblom, Anton Lindbro, Björn Mårtensson, Ollie Östlund, Katarina Eriksson (moderator)

Ännu en av de vetenskapsgrundade panelerna jag gillar att höra, den här gången så oturligt krockande med en genomgång av JUICE-expeditionen och det var ju himla synd. Men jag är mycket nöjd med mitt val och vad jag fick höra om den nya rymdålder vi lever i nu. Det beror bland annat på den utbredda användningen av CubeSats, små enheter med standardmått från en kubikdecimeter och uppåt vilka är lätta att pussla in i överblivna utrymmen när en satellit skall skjutas upp. Detta ger möjligheter både åt mindre forskningsprojekt och åt kommersiella aktörer. Dock skulle intresset kunna svalna och rymdåldern gå mot sitt slut om det visar sig att det blir jobbigt att bygga en månbas, och att problemen är annorlunda, mer triviala och tråkigare än vad vi tänkt oss. Också om resan till Mars (bemannad) tar längre tid än vad folk kan vänta på. 

För vi har ända sedan sextiotalet hört att vi kommer att resa till Mars om tjugo år, och det är ungefär vad som sägs än idag. Men med tanke på hur mycket människokroppen skulle utsättas för under de cirka sju månader det tar att flyga till Mars - nedbrytning av skelettet, reflexer som försvinner, kosmisk strålning som ökar cancerrisken - kan det ta ännu längre tid att skapa förutsättningar för att överleva den resan och komma fram i nog gott skick för att bygga upp ett habitat på Mars. Jämför också med hur hisnande den visionäre Jules Verne skrev om att skjuta iväg människor till månen ur en kanon - visst vet vi mer nu men kanske inte tillräckligt om vad förhållandena gör med människokroppen. Men fiktion är ändå ett bra sätt att börja fundera på vad en rymdresa kan innebära. Några förslag på bra fiktion om rymdfärder är Kim Stanley Robinsons välresearchade trilogi om att kolonisera Mars, och TV-serien For All Mankind. Därtill finns det en stor mängd brädspel om att kolonisera Mars vilka låter en spela med allt som måste byggas upp och alla problem under tiden som måste lösas, så än så länge verkar intresset stort!

Övergivna platser och liminala utrymmen

Kristina Hård, Gunilla Jonsson, Michael Petersén, Markus Sköld, Lisa Ylitalo, Amanda Setterwall (moderator)

En liminal plats är ett tillstånd av mellanrum, där du känner dig fysiskt, psykiskt och emotionellt osäker. En kal och kall korridor, eller en stad tömd på människor, eller någon annan plats som ger dig obehag. Den skall inte främst locka fram nyfikenhet och vilja att undersöka, och inte bara ge dig en ny erfarenhet utan också ta något från dig. Liminala varelser är spöken - varken levande eller döda - som uppträder vid den liminala tiden midnatt.

Gunilla Jonsson och Michael Petersén började skapa Metropolis som en ruin av Platons grotta där vi också är skuggor av vad vi skulle kunna vara. Metropolis är också alltings ursprung och resterna av minnen som vi kan gå runt i - inte bara våra egna minnen utan även andras, men allt är trasigt och man kommer aldrig helt att hitta tillbaka till det som var. När de trettio år senare återvände för att skriva sina böcker om Metropolis förstod de mer av vad de tänkt då, och upptäckte mer om sig själva än vad de hade insett i sin ungdom.

Panelens diskussion var spännande och intressant, och fastän liminala tillstånd inte är tänkta att vara positiva upplevelser så är de ju faktiskt lockande ändå...