Syskonskaran bestod förutom mig, Författaren, även av Juristen, Aktivisten, Konstnären, Kampsportaren, Läraren och Medicinstudenten. Fyra flickor och tre pojkar. Vi talade konstant i mun på varandra."Jag anar en succé. Med Fars och Mors goda hjärtan kan det inte bli något annat!""Vi ska bygga en oberoende ekonomisk struktur!""Vi anlitar arbetslösa ungdomar, så skapar vi motstånd: genom mening och hårt arbete!""Eller så kan vi lära ut juridiskt självförsvar till folket.""Kolla den här Che Guevaran.""Tänk om vi skulle använda källaren som vapengömma, eller knarkfabrik. Ingen av er skulle behöva jobba en dag till i era liv.""Vadå, ska vi bli torpeder och börja klippa folk?""Alla medel är tillåtna i kampen mot kapitalismen.""Jag ska sälja sprit, jag skiter i!""Vi kommer för fan att gå i konkurs...""Håll käften, jävla idiot!""Säg inte håll käften till varandra. Vi ska organisera gamla och unga och kriminella och intellektuella och visa vad fucking orten går för!"
Men det dagliga slitet i kiosken ger förstås ingen tid eller energi över till högre ambitioner än att gå runt ekonomiskt, följa alla föreskrifter från kommunen eller hitta sätt att undgå dem. Och mest av allt att hålla sig väl med människorna som kommer in till kiosken eller hänger utanför den. Pappans bakgrund som mandé, en minoritet i Irak, har lärt honom att alltid hålla sig utanför konflikter oavsett om de gäller religion, pengar eller annat. Tillsammans med hans vana att behandla alla rättframt men med respekt gör det att han inte blir indragen i de blodiga gänguppgörelserna som blir allt vanligare just i kvarteren där kiosken står. Men som läsare delar vi ändå Författarens oro för Mamman och Pappan som varje dag säljer smågodis, cigaretter, och faktiskt farligare saker till olika grovt kriminella som alla ligger i fejd med varandra.
Boken Lejon och lamm rör sig i huvudsak kronologiskt men beskriver egentligen inte ett händelseförlopp, utan ett tillstånd av fara som ständigt ökar. Man får starka sympatier och respekt för Mamman och Pappan som hanterar de svåra situationerna, men personbeskrivningen är splittrad och karaktärsutvecklingen likaså. Flera gånger stannar berättelsen upp för att berätta om pappans insikter och handlande, som om just de ögonblicken vore början på något nytt, men skillnaden mellan före och efter märks inte och snart kommer ett nytt sådant ögonblick. Dock är det tänkvärt hur våldet hela tiden lurar utanför kiosken, och att ett mord som förr skulle skakat om och förändrat allt, istället snart bara blir historia och läggs till handlingarna.
Det är ju inte alls alla i förorten som är medlemmar i de kriminella gängen, och uppenbarligen har Mor och Far lyckats med att ge just sina barn en god uppfostran och goda chanser i livet som de har förvaltat väl. Det drivs till sin spets i ett tal som Pappan håller till sina barn, men som man egentligen önskar att alla i trakten fick höra:
[...] det farligaste i denna värld är inte vapnet som dödar. Det är våra egna nationalistiska, religiösa och politiska fängelsehålor. Fyll era liv av andlighet, av kunskap, av konst, av kultur. Lev, för i helvete!
Och ändå, strax efter denna starka uppmaning hör vår berättare sin far i smyg tala i telefon om skumraskaffärer med någon okänd i andra ändan av linan. Så komplex är fadern, så komplex är världen. Och ändå, igen, på bokens sista sidor ger fadern sin son ytterligare några kloka råd i polemik med Gilgamesheposet - en berättelse ur den egna kulturen att vara stolt över men inte låta sig styras av. Klokt, mycket klokt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar